Wanloos vader

Jag tror minsann att shorts-säsongen har börjat tidigt på Wanloo Entertainments kontor i år!

Kryp i kollektivtrafiken

Den här snubben såg jag på spårvagnen nångång 1988-89. Han satt och åt smågodis och plirade och smackade med läpparna och glodde på alla andra helt ogenerat och utsöndrade en närmast påtaglig känsla av "läbb." Han har suttit som en liten irriterande tagg i mitt medvetna ända sedan dess. Igår, när jag satt och kladdade och "ritade upp mig" inför ett illustrationsuppdrag, kom han ut. Blärf! Plötsligt var han där med grisögon och flyende haka och vindtygsjacka och allt.

Fast han kanske är trevlig egentligen. Det är säkert bara jag som är ett ytligt och fördomsfullt as. Igen.

Kneg

Här är ytterligare ett exempel på den typen av illustrationsjobb jag gör för att dra ihop till läsk och dillchips. Den gick i GT nyligen och jag kommer inte ihåg exakt vad storyn handlade om men det var nåt om ruttnande livsmedel som exploderat. Jag gillar den här typen av jobb då och då. Telefonsamtalet kom vid ett-tiden och vid tre-halv fyra skulle det vara klart. Det finns inga utrymmen för misstag. Det måste gå fort men samtidigt får man inte slarva. Man får bara ta ett djupt andetag och använda sig av de Mad Tecknarskills man skaffat sig genom åren. Efteråt känner man sig som en karatemästare eller nåt.

Årets seriehändelse!

Nu har den äntligen kommit! Helgen är räddad. Eller ja, typ sju-åtta minuter av den iallafall. Detta är alltså första numret av den nya Buffy-tidningen som fungerar som den ÅTTONDE SÄSONGEN av TV-serien. Fattar ni? Nähe. Lyssna noga...Buffy gick sju säsonger på TV. Denna serietidning är den åttonde. Skriven av Joss Whedon själv. Jajamen. Ordet vi söker är MAXAT!

Rockpappans återkomst

Så var det dags för ytterligare ett äventyr med kungen av pinsamhet och olämpliga frisyrer... ROCKPAPPAN! Kommer i tidningarna Ett23 och Sju89 så småningom.

Invasion of the grodmiffopeople!

Vilken gloriös bild!
Kolla. Kolla! sa jag!
Allvarligt talat... Var finns de där illustrationsjobben idag? Jag vill ha dem! Jag kan tänka mig att sitta och krysta ur mig såna där bilder dagarna i ända samtidigt som jag lyssnar på 80-talshårdrockradiostationerna i Itunes. Vilket rasande trevligt liv i all stillhet. "Nä jag tror jag tar och kombinerar Monstret Från Svarta Lagunen med Scooter i Mupparna och drar till några vilt gestikulerande gubbar i bakgrunden jo så får det bli jävlar om inte Aerosmith är mitt absoluta favoritband ändå!"
Jag slår vad om att killen som verkligen gjort bilden HATADE sitt jobb. Han svor och suckade och förbannade sitt medelmåttiga öde och drömde om feta reklambyråkontrakt eller flådiga galleriutställningar. Den otacksamme DJÄVELN! Han visste inte hur bra han hade det där han satt och tecknade rymdvarelser och machomän med strålpistoler.
Ett annat jobb jag kan tänka mig är att designa omslagspapper till såna där enkronorstuggumin med medföljande klistermärken man hittar i närbutiker. Sånt där godis som har innehållförteckning på Slovakiska. DET är mitt drömjobb. NÅN gör ju dem. Varför inte jag?

Grundkurs i spanska i lund

Det är ju så, att precis som Sagan om ringen, skall min treochenhalv minut långa film Grundkurs i spanska, ses på stor duk. Och det kan man göra den 12:e på folkets bio i Lund när den går som förfilm till Pedro Almodóvars Att Återvända.
Den som inte kan masa sig till Lund kan alltid se filmen när dom vill HÄR.

Koack-ack-ack

Det verkar som skisserna och kladdet jag postat de senaste dagarna varit mycket uppskattade. Jag antar att det är lite som en koll bakom kulisserna. Som en "The Making of"-film i extramaterialet på en DVD. Jag vette fan. I vilket fall som helst tänkte jag avsluta kladdveckan med att försöka vara lite pedagogisk. Här har ni den halvtuschade första sidan ur De Äventyrslystna Karlakarlarna: Recept på Katastrof. Som ni ser är det inget märkvärdigt. Blyerts och tusch. Inga krusiduller. Sen ska de hela suddas och sedan scannas och fixas till och kanske KANSKE skall nån digital effekt läggas till och sen är det klart. Som ni ser så tuschar jag gärna det som är roligt först. Fläskiga gubbar och sånt. Tråk som midsommarstänger och hängslen får vänta till sist.
Nåväl. Nu stänger vi skissböckerna för den här gången.

Vecka 14 - KLADDVECKAN

Ovanstående framställdes under ett stormöte på föräldrakooperativet. Har jag block och penna KOMMER jag att kladda. Jag kan inte hjälpa det. Detta är min "tick". Men jag hör vad alla säger iallafall. Jag hänger med. Tecknandet ankrar mig i nuet.

Bland söta hundar och träskmonster stod också viktig information uppskriven, som folks telefonnummer och när vi skulle grilla korv på en bondgård och så, men det har jag inför blogpublicering tvättat bort för att skydda de oskyldiga.

Sur samurai

Plundrandet av kladdblock och skissböcker fortsätter. Här är en purken samurai. Det verkar som gullighet och fetma, gärna i kombination, är återkommande teman i min konstnärliga verksamhet. Den här är från 2000 skulle jag tro. Jag rotade i mina gömmor för att hitta RIKTIGT gamla grejer men saken är den att jag aldrig sparade mina gamla block förrän jag såg filmen om Robert Crumb. Han bytte tydligen ALLA sina gamla skissböcker mot ett HUS i frankrike. Vem vet, kanske finns det nån Wanloosamlande fastighetsmogul där ute nånstans....

Whee! Kladd!!

Det här var ju JÄTTEROLIGT! Jag har massor med skissböcker som jag fyllt med gubbar och krafs under telefonsamtal, föräldrakooperativstormöten och tråkiga TV-program. Det mesta bör stanna i glömskans fantomzon men en del är överraskande snyggt. Som ovanstående slagsmålsbild t ex. Vilken fart! Vilken fläkt! Vilken fetma!

Det verkar som denna utforskning av de Wanlooska arkiven kommer att vara bloggens tema ett tag nu.

Doktor Herpes och Beiga Tunikan!

Från en gammal skissbok jag hittade nyss. Skulle tro att den är från typ kanske liksom 1999 - 2001 eller nåt. Kommer inte ihåg vad jag tänkte eller vad det skulle vara bra för men banne mig om det inte är ganska snyggt.

Fara och gulligull i skön förening.

Jag ska ta och plundra mina andra gamla överlevande skissböcker och kladdblock för att se om det finns nåt värt att rädda åt eftervärlden. Eller åtminstone blogosfären.