Johan Wanloos Blorg, nu med MINGELFOTON! Wheee!!!

Vilket tjusigt BORD!



David Nessles haka och Johan Wanloos panna!



Hot... Or not?

Bokmässa 2, eller att framställa sig själv som ett första klassens rövhål!

Här är en artikel jag skrev i samband med bokmässan för två år sedan. Den publicerades på GT/Expressens kultursida. När Sture Hegerfors läste högt ur den då jag fick Adamson-statyetten förra året skämdes jag över min egen skitstövlighet. Men det gick snabbt över så här är den IGEN:

Idag ska jag besöka bokmässan för tjugonde året i rad. Jag har inte riktigt bestämt mig för vilken attityd jag ska ha när jag passerar de långa köerna utanför. Kanske småstressat målmedveten.
Jag har verkligen inte tid att stå i nån kö. Jag ska träffa viktiga människor och signera böcker.
Eller nonchalant med en anstrykning av hånfullhet.
Jag är Johan Wanloo...Tvåfemtedelskändis! Flytta på er!
Antagligen blir det både och.

Tjugo år. Jag hajade till när jag insåg att jag besökt mässan så länge. I början var jag verkligen inte så full av mig själv som jag är nu. Storögt beundrande bad jag om autografer från mina idoler. Att få höra Sergio Aragones säga ”here you are” efter att ha kladdat en figur på två sekunder i ett seriealbum gjorde mitt vinterhalvår. Med knäna formligen vibrerande av nervositet visade jag mina tonåriga serieförsök för allehanda tröttögda redaktörer. Men det var då det.
Missförstå mig inte. Jag är precis lika sprallig av förväntan inför bokmässan nu vid 33 års ålder som vid 13. Fast anledningarna är andra. Idag innebär bokmässan ett slags kvitto på att jag lyckats.
Nuförtiden är det mig små nervösa serienybörjare storögt ber om autografer. De som för tio-femton år sedan var mina idoler är kollegor och goda vänner idag. När mässan stänger kommer vi antagligen dricka cocktails i någon hotellbar och under frodiga herrklubbsgarv snacka skit om de värsta miffona som passerat våra montrar.

Vägen till toppen har varit lång. Jag tänker på de första gångerna jag kom in gratis. Då var det för att volontärarbeta i seriefrämjandets monter. Efter några år började jag tycka det var töntigt men i samma veva hade jag kommit in i fanzine-svängen på allvar vilket berättigade till presskort. Seriefrämjandets monter fungerade fortfarande som någon slags samlingspunkt men jag var noga med att försöka utstråla nån slags ”för fräck för att EGENTLIGEN hänga här”-vibb. Ytterligare några år senare hade jag kommit ut med min första bok och då hälsade man knappt på de gamla trotjänarna hos seriefrämjandet längre.

På den vägen är det. Ganska sorgligt egentligen. Att ett visst mått av framgång innebär automatiskt odlande av alla de latenta skitsövelstendenser man kan tänkas ha inom sig. Men jag är inte mer än människa. Fyra dagar om året får jag smaka en yttepyttig smula av hur det känns att vara rockstjärna. Fyra ynka dagar. De andra trehundrasextioen sitter jag på min häck och ritar och kröker rygg för redaktörer och oroar mig för ekonomin och blir inte igenkänd nån enda gång på stan. Jag är den typ näst näst näst största fisken i en jävligt liten damm. Kan jag då inte få hållas? Kan jag inte få känna den där svävande känslan av tillfredställelse man får av att gå före en kö eller säga ”du, jag har inte tid just nu” när någon sträcker fram ett autografblock, eftersom en annan tvåfemtedelskändis kommit fram för att hälsa?

På måndag är det hela över. Då kan jag fundera på det sjuka i det hela och skämmas över att jag är en sådan statustorsk. Men det är då det. NU står självgod-o-metern på max. Vi ses på mässan!

Bokmässa! Ny bok!

Jamen... Det är ju BOKMÄSSA den här veckan! Det är det bästa jag vet för då får jag träffa ER! Mina FANS! Och sen får jag ju även branschskvallra med mina kollegor och äta snittar och dricka mig dum offentligt på vin i plastglas och drälla runt på små pikanta bjudningar och det smäller ju faktiskt lite högre än att träffa er faktiskt.
Äh, skoja bara.
Seriöst... P ga massor av arbete kommer min medverkan på bokmässan kommer vara ytterst sporadisk. Min enda spikade signeringstid är Lördag kl 13:00 i seriefrämjandets monter. Jag har fått garantier att min nya bok Remixad Romantik kommer att ligga färdig och fin och redo att försäljas. Remixad Romantik är alltså en samling med mina romantikseriemash-ups. Jag har kört gamla Starlet-serier genom Wanloo-filtret och ut kommer underligheter. Och jag signerar förstås allt annat av mig nu kommer bärande på. Och självklart kan ni haffa mig ifall jag bara strosar omkring på mässgolvet också. Jag signerar överallt med lika hysteriskt god min.

Veckans söta björn

Jag lägger ner Veckans Serie ett tag. De kommer tillbaka så snart jag fått iordning på FTPeriet till min vanliga hemsida. Jag tyckte inte de gjorde sig här på bloggen. Det blev fult på nåt sätt. Och så kände jag att NÄSTA post efter veckans serie var tvungen att ha en massa text för att väga upp så det skulle bli snyggt och VIPS hade bloggen blivit en massiv stressfaktor.
Ja, jag vet att det låter knäppt.
Men det är jag som bestämmer.
Den som nu får för sig att klaga i kommentarerna ska vara medveten om att jag vid det här laget totalt SKÄNKT bort motsvarande ett helt seriealbum.
Och det blir mer Veckans Serie snart igen. Jag har bara en del att stå i först. Okej?

Arg knarkare

Jag blev muckad med av en arg knarkare idag. Jag skulle kliva på en spårvagn och på väg ut kom en arg knarkare som mitt i steget glodde på mig och sa "Tror du du kan ta mig eller?"
För det första, ja det kan jag. Det här var ingen sån där vanvettig muskelbyggarpundare med lysande ögon. Det här var en flintskallig GUBBE i femtioårsåldern. Det var som om den deppige advokaten i Scrubs hade muckat med mig.
För det andra, varför är så många knarkare arga?
Jag trodde knark gjorde folk mysiga. Sådär så de vill sitta barfota på en blomsteräng och spela flöjt och höra färgerna och smaka på ljuden typ. Jag trodde det var DÄRFÖR folk knarkade till att börja med. Men nä. Jättemånga knarkare går omkring och gormar och hötter med näven och beter sig alldeles skitjobbigt.
Iallafall så låtsades jag som om jag inte ser killen och kliver på spårvagnen.
När dörrarna stängts och vagnen börjar röra på sig tittar jag ut genom fönstret rakt på honom och räcker ut tungan. Bara lite.
Han blir helt VANSINNIG!

Hi hi.

Det är en SÅN dag idag...

På mitt ritbord onsdag 19:e september kl 14:39...

Hör upp, komplettister!

Det har kommit en ny bok med Bellmanhistorier smäckfylld med illustrationer av MIG. Bonnier Carlsen är förlaget. Det kanske bör nämnas att det enda som är helt nytt är omslaget. Resten är ett hopkok av de gamla böckerna. Men har du ingen av dom är det ju GULDLÄGE att köpa. Barn älskar Bellmanhistorier och jag älskar att rita gubbar som fiser och svettas och bajsar på sig. Det är sånt som kallas en win-win situation!


För övrigt har nr 46 av den eminenta tidningen Sweden Rock Magazine kommit ut. Där hittar ni det tredje avsnittet av min serie Kjell & Ivar-Metalkrigare. Den här gången funderar de på att skaffa en inneboende. And hilarity ensues...

Utöver det har jag ett gäng sidor med i nästa Kapten Stofil som kommer snart. Jag har med fem helt nya och en gammal sida i senaste numret av Norska Larson. Och som alltid medverkar jag på tisdagar på GT/Expressens kultursida. Tisdag? Det är ju IDAG det! Banne mig. Och den som bor utanför spridningsområdet kan läsa serien här såsmåningom.

Veckans serie

Råtidig smygtitt

På nästa Flygande Kaninen-äventyr.
Den här kommer inte ut förrän nästa år nångång och jag kan inte säga så mycket mer än att JÄTTEGORILLOR kommer ha stor betydelse för handlingen.
JÄTTEGORILLOR!!!
Gör inte jag de mest sanslöst coola barnböckerna eller vad?

Och här är EN av alla tusen inspirationskällor till det här projektet:

Klockan femton

Ja då är det minsann FRUKTSTUND här på Wanloo Entertainment!

Veckans serie

Neil Diamonds frisyr

Det finns frisyrer som lever egna liv. Som närmast har större personlighet och karisma än personen som bär den. Att frisyren på nätterna lösgör sig från sin bärare och sticker ut på stan i en röd sportbil för att gå på nattklubb, lösa brott eller stjäla juveler är plötsligt inte alls speciellt otroligt. Neil Diamond har sån frisyr. Den är en gåta. Den är ett svart hål. Man vill snacka med den. Höra dess historier. Är den lång? Är den kort? Var börjar den? Var, för den delen, slutar den? Är det en gubbes frisyr eller ett ungt lejons? Den där naggande misstanken om att det är världens mest överkompenserande överkamning... Ska jag bry mig om den?
Nej.
Neil Diamonds frisyr är mer karl är jag någonsin kommer att bli.
Och jag kan bara drömma om att vara lika fräck själv.
Med hjälp av Photoshop t ex:



Och här är en svängig video för er som inte har en aning om vem jag pladdrar om.
Take it away Neil...

Bamse & De glupska glufs-studsarna

En gång i tiden, vi snackar mycket tidigt 90-tal, skrev jag under en kort period manus till Bamse. Till skillnad från många andra mystiska brödjobb och suspekta sellout-knäck man haft genom åren är detta någonting jag ingalunda sopar under mattan. Tvärtom. Att skriva Bamse var skitroligt och något jag är mycket stolt över. Allra mest stolt är jag nog över att jag i "Bamse & de glupska glufs-studsarna" lyckades skriva ett Bamse-manus som inte bara hade alla de egenskaper ett traditionellt Bamse-äventyr ska ha utan ÄVEN var ett direkt ripoff på den schlockiga 80-talsskräckkomedin Critters. Och nu har just denna serie återtryckts i tidningen Bamses Äventyr nr 10. Kolla in för lite Vintage Wanloo...

Veckans serie