The serieformat of the GODS!

Jag sitter just nu och jobbar med det tionde avsnittet av min fejkföljetong Jim & Jakten på guldankan. Jag kallar det fejk eftersom det ser ut som en följetong, komplett med resumé i början och ett olycksbådande löfte om att i nästa avsnitt kommer våra hjältar vara DÖDENS LAMMUNGAR i slutet, fast varje sida i själva verket är helt fristående och kan läsas i vilken ordning man vill.
Detta är en av de tyngsta och mest arbetskrävande serierna jag någonsin gjort. Dels ska man försöka berätta en hel, gärna lite episk, historia på åtta rutor. Dels ska man försöka ha nåt slags skämt i varannan ruta och ett extra roligt skämt i den sista. Dels är blir teckningarna alltid knökade med detaljer och figurer eftersom så mycket information som möjligt måste fram på så kort tid. På detta skall det till massor med dialog klämmas in. Man har således mycket att göra när det är dags för en ny Jim-sida. Ändå är det en av mina favoriter att teckna. Som sagt, tionde avsnittet tar form i detta nu men jag har ytterligare sju sidor skrivna och inget slut är ännu i sikte. Att jag tycker det är så roligt beror nog på att Jim & Jakten på Guldankan är det närmaste jag någonsin kommer att få jobba med det jag kallar The Serieformat of the GODS!
Den veckliga äventyrsföljetången.



Jag har under min karriär gjort det mesta man kan göra i seriebranschen. Mycket har jag fått kämpa som ett djur för att få göra. Annat har jag bara snubblat över i ren bondtur. Men allra, allra helst skulle jag vilja göra en vecklig fortsättningserie. Det är det ultimata formatet. Jag älskar det. Den irriterande väntan på nästa avsnitt är en del av upplevelsen. Tänk så fränt att få göra ett nytt avsnitt av De Äventyrslystna Karlakarlarna varje vecka med en rafflande cliffhanger i slutet. Jag hade varit i HIMLEN rent kreativt. Men av alla döda serieformat är nog just den veckliga fortsättningserien den dödaste. Tyvärr. Så då får man låtsas. Och därför kommer Jim & Jakten på guldankan fortsätta ett bra tag till.