And he must find a way to control the raging spirit that dwells within him

Kolla. Ser ni alla de där små, små rutorna? De senaste två åren har något hänt med mina serier. Sidorna har blivit mer späckade med fler rutor som i sin tur innehåller typ bara... Mer! Mer linjer, mer bakgrunder, mer text, mer allt. Som ska in i de där små jädra rutorna. Som, eftersom serierna är fyllda av så mycket MER, paradoxalt nog bara blir mindre. Jag vet inte hur det blev såhär. Själv tycker jag det förstås är till det bättre. Jag släppte iväg en del rätt slappa sidor mot slutet av min första sejour i Ernie. Det är rätt talande att ytterst få sidor från den perioden fick vara med i Åke Ninja & andra jävlar medans i princip ALLT jag gjort hittils till Larson! ansågs duga.
Men nu börjar tvångströjan klia en smula. Jag kan sitta med en sida med nio exakt lika stora rektanglar som ska fyllas och känna hur det bubblar i händerna att få RITA STORT. Att få fläska på över uppslag med fyra rutor. Att få SLÄPPA LOSS SIN INRE JACK KIRBY OCH KLAFSA PÅ ÖVER A2-ARK SÅ ÖVERARMARNA ÄR ALLDELES SVARTA AV TUSCH NÄR MAN GÅR HEM! NYARGA AAAAAAAAHR!!!

Alltså... Jag vill inte sluta rita Jim & Jakten på Guldankan eller Den minst omtyckte arbetskamraten eller Åke Ninja eller Bob-Henry. Absolut inte. Men jag vill göra nåt annat, nåt större OCKSÅ. Det kanske är dags att göra ett nytt, längre seriealbum? Med en lång historia? Ja, jag tror det. Inte De Äventyrslystna Karlakarlarna. De får vänta ett tag till och dessutom håller vi ju fortfarande på med det som förhoppningsvis ska bli en film. Nej, Felix och El Fjongo får vänta ett tag till innan det är dags för comeback i serieform. Det är dags att göra nåt HELT annat. Jag har ingen aning om vad och absolut inget när. Men beslutet är taget.