Här vill man bo.
Inte jag, märk väl. Utan "man".
Många av er läsare är tio-femton år yngre än mig och jag kan upplysa er om att när man kommer upp i 35-årsåldern vill man plötsligt inget hellre än att bo på LANDET. Så är det. Jag vet inte vem som bestämt det. Mia Skäringer eller Martin Timell eller nån. Börja bospara redan nu. Jag måste dock ha missat det informationsmötet eftersom jag fortfarande vill bo i stan. Jag vill höra evighetsbruset från trafiken annars kan jag inte somna. Det är mina barns öde att växa upp i stan. Det kommer göra dem gott.
Det är inte betongen som är omänsklig, det är skogen.
Jag hälsar gärna på en liten stund. Tar en promenad och visslar lite. Men det finns hela tiden en känsla av att katastrofen lurar runt hörnet. Att marken närsomhelst ska spricka och lavan börja spruta upp.
Eller att zombierna ska börja rassla ut ur buskagen.
Typ såhär:
Inlägg
7 kommentarer:
Hell to the Yeah!
//L
En fot i myllan & en på betongen är min melodi, men när zombisarna kommer lär det ju vara bättre att vara på landet.
Det finns klart mycket bättre verktyg för zombieslakt där - tänk lie, skördetröska och grovsnus.
Jag tänker lite som repoman. Dessutom borde väl lantis-zombiesarna vara mer utspridda än stadszombiesarna?
Fast personligen är jag nog en storstadsmänniska, eller iallafall en mellanstadsmänniska. Skulle inte klara mig utan flera biografer inom gångavstånd.
Som sagt... Jag hälsar gärna på en liten stund. Hell, i år har jag te x badat mer än nånsin. Iallafall sedan jag var typ tolv. Men sen vill jag hem och känna de trådlösa bredbanden skära genom kroppen.
Nu är ju jag ännu äldre än Johan, men jag håller med. Ibland när jag åker bil mellan städer och passerar flotta villar på lannet, tänker jag att fan, sådär skulle jag också vilja bo. Tänk att sitta där i ett stort burspråk på andra våningen och skriva framgångsrika romaner, och sedan ta sig en cocktail på uteplatsen. Och vad det ser trevligt ut att påta i trädgården och klippa häcken och vara iförd en hatt för detta ändamål. Eller varför inte bo i en sån där lord Brett Sinclair-herrgård utanför London?
Men så tänker man en gång till. Fy fan vad tråkigt det är att jobba i trädgården! (Jag växte upp i villa, men i en stad). Och om man måste handla eller vill ut och roa sig, då måste man ju åka hur långt som helst! Och om man har barn - ska de växa upp utan kompisar i närheten?
Nej, bring me a penthouse in the city!
Eller bara en penthouse..
...och jag som har en tonårig son som försöker lära min 3-åriga dotter att hon skall gå omkring som en zombie med utsträckta händer och säga "braaaiiinnnsss.... BRAAAIIINNSS!!"
Det värsta är att idén, att en bunt barn på mitt dagis går runt med armarna framför sig och väser "braaaiiiinnnnnssss...." är så opassande roande för mig (och förmodligen för en och annan av övriga dagisföräldrar också, dock inte alla...) så jag kan inte riktigt med KRAFT säga ifrån till min son att han absolut måste låta bli.
Om min dotter blir en bra zombie? Med lite övning så.
(Om däremot vår 15-månaders övertygande lyckas härma en zombie skall jag nog ta ett seriöst snack med tonårsodågan...)
Skicka en kommentar