En av mina minst spridda bilder

Ena dagen gör man teckningar som publiceras i tidningar med upplaga på 200 000 exemplar. Nästa gör man en gris som ens son och hans dagiskompisar kan "rita knorr" på. Sedd av pschjaa tolv pers. 

Finsk valborg

Vissa bilder är roligare att göra än andra. I det här fallet vet jag inte riktigt varför. Det kan vara för att den liksom blev bra från början och jag inte behövde gneta. Den bara rann ur pennan. Eller så kan det vara för att folk som dricker jättemycket sprit är roligt Jag vill inte erkänna just det där för mig själv. Jag inbillar mig att jag står över sånt. Men faktum kvarstår... Vi kan kalla Söder för SoFo och läsa stilmagasin och starta modebloggar tills tapeterna skiftar färg. Vi är ändå ett släkte av drängiga grottmänniskor. Fylla och snusrinn och svettlukt och träskor sjunger i vårt blod. 

Usch.

I vilket fall som helst så var bilden en illustration till en artikel om "finsk valborg" som gick på GT´s kultursida. Du kan läsa själva texten HÄR.

Skivomslag

Den här har jag gjort. Omslaget alltså. Musiken står Jonas Slättung och Tommy Svensson för. Det handlar om aningens proggig barnmusik. Det luktar gillestuga med bordtennisbord och plyschdräkt och gårdsfest i Majorna. Jättebra. Provlyssna HÄR.

Detta är alltså slutprodukten av det jag visade upp i den här postningen. Att göra skivomslag tar fram besten i mig. Jag vrider mig närmast utåin för att göra nånting fräsigt. Ändå har jag gjort det så löjligt lite. Detta är typ mitt tredje skivomslag överhuvudtaget. Jag gör gärna fler.

Det här var roligare i mitt huvud

Med uppenbar känsla för stil

Häromdan åkte jag buss. Jag hade barnvagnen med mig. På det utrymme där den som har barnvagn med sig vanligtvis brukar kunna sitta ner stod en rullator, så jag fick stå upp. Inga problem. Jag är i mitt livs form. Det var sannerligen inte rullatorns ägare. Han såg ut som Boris Karloffs lungsjuke storebror. Han måste ha varit minst 116 år gammal. Men inte så gammal att han inte ville piffa upp sin rullator med ett glittrig stjärnklistermärke. Jag var bara tvungen att smygfotografera anrättningen. Är det inte underbart?

Majblommeklistermärket är inte så iögonenfallande, men en jättejättejättegammal gubbe som känner att han måste dekorera sin rullator med ett - inte bara klistermärke - utan ett GLITTRIGT klistermärke måste respekteras. 

Allt "äh, jag bryr mig inte" eller "jag skiter i allt" eller "trist som fan" bara smälter bort i skenet från stjärnklistermärkesgubbens störtcoola skitfräckhet. Han leve! Fast kanske inte så himla länge till i ärlighetens namn.

Jag tar över Karl-Alfred!

Nä, egentligen inte. Jag hade gärna gjort det eftersom Karl-Alfred är en av mina absoluta favoritfigurer någonsin, men riktigt så skoj ska vi tyvärr inte ha.

Däremot, sedan den 1:e Januari i år så är figuren Karl-Alfred (Popeye i original) public domain i europa eftersom det är 75 år sedan skaparen E.C Segar dog. Så det är i princip fritt fram för vem som helst att göra hur mycket Karl-Alfred-serier som helst. Inte kunde jag motstå ett sådant tillfälle. Min serie heter "Karl-Alfred & flykten från sliskpalatset" och utspelar sig EFTER KATASTROFEN! Det är Karl-Alfred och POSTAPOKALYPS. Det kan inte bli bättre. 

Serien är på fem sidor och kommer publiceras i ett av de sista skälvande numren av tidningen Larson. Exakt vilket meddelas senare.

Evenemangsstaden Göteborg

Jag bor i Göteborg, för er som inte redan visste det. Göteborgs politiker har diffusa idéer om att profilera den här staden som en "Evenemangs-stad".  Vad det betyder vet jag inte riktigt och jag är tveksam till att politikerna riktigt fått kläm på det själva. Vi har något som kallas för "Evenemangs-stråket" som är en sorglig liten cykelväg som sträcker sig förbi idrottshallen Scandinavium och den fulaste biograf som någonsin skådats, det grådassiga och deprimerande fuskbygget "Bergakungens sal". 

En annan manifestation av "Evenemangs-staden" är den årliga löptävlingen Göteborgsvarvet, en halv maraton som sträcker sig från Slottskogen, ut över Hisingen och tillbaka igen. Den gick i helgen. När de lokala medierna rapporterar om Göteborgsvarvet används ordet "Folkfest" närmast desperat i var och varannan mening. Folkfest för vem? Inte för mig iallafall. Jag har helt andra idéer om vad en "fest" är.  

Evenemangsstaden Göteborg... NOLL poäng!

Men gör bättre själv då!

Okej. En gång för säkert tio år sedan hade jag en helt makalöst maffig dröm. Jag minns alla detaljer och nyanser helt kristallklart än idag. Drömmen gick ut på följande: För piffa upp tillvaron i Göteborg lite hade man bestämt att, då och då, skjuta upp ENORMA klumpar med grönt slem. När som helst, helt utan förvarning, kunde en gigantisk grön slemklump dimpa ner varsomhelst i Göteborg. Allt eftersom dagarna gick intensifierades slembombardemanget och det hela kulminerade i att två enorma Godzilla-liknande monster (de var mekaniska och täckta med filt) skulle, till allmänhetens fröjd, SLÅSS med varandra i Göteborgs hamninlopp. Dessutom var William Shatner inhyrd att vara nån slags konfrencier under det hela.

DÄR har ni en folk-jävlarimig-fest!

Ett barndomsminne 2 - The quickening

Vi är fortfarande ombord på den där bussen. Det har kanske gått en halvtimme sedan händelserna beskrivna nedan. Bussen är full med övertrötta sexåringar som behöver stimulans (detta är innan man kunde dra fram en NDS eller DVD-spelare ur innerfickan) så för att släppa ut lite ånga låter föraren barnen komma fram och SJUNGA i den mikrofon som reseledaren annars använder för att peka ut stenrösen och vattenfall så alla passagerare ska höra. En flicka går fram och sjunger den där Hasse Alfredsson-låten som går "Han hade foten i en potta." Hon remixar det hela lite och vrålar (av nån anledning) "BANIAAAANA" efter varje vers. Detta är väldigt roligt tycker alla vuxna ombord. Så då sjunger flickan samma sång IGEN men den här gången vrålar hon BANIAAAANA efter varje RAD. Sen sjöng hon "Ålefeskarns vals" fyra gånger också.  

Ett barndomsminne

Det är slutet av 70-talet. Jag är väl sex år eller nåt. Jag och de andra i min förskoleklass sitter tillsammans med våra föräldrar på en sån där abbonnerad turistbuss. Vi är på väg hem från typ Borås Djurpark eller nåt. Föraren har radion på. Plötsligt kommer svensktoppslåten Viva Espana med Sylvia Wrethammar och alla vuxna ombord blir som fullständigt GALNA. Det sjungs med för full hals och om det inte gungas armkrok så viftas det närmast väckelsemöteaktigt med båda händerna i luften. Detta är den bästa låt som någonsin gjorts. Just då. Tycker de vuxna ombord på bussen. Glädjen är närmast desperat. 

Man heter Gunnar, är skäggig, har en våg i håret och en liten kalaskula inklämd i en trång mönstrad syntetskjorta och man klämmer i allt vad man orkar i ett "OLÉ!"

Jag fattar precis vad det handlar om. För en liten stund drömmer man sig tillbaka till allehanda chartersemestrar med allt vad det innebär av grisfester, inte vara på jobbet, gå med magen bar och vara full i flera dagar. När låten är slut blir det tyst som graven i bussen.

Väldigt lite förändras. Vi gillar fortfarande vår fejk-Latin i Sverige. Det går hand i hand med att företeelser som att klaga på sitt jobb, "man har inte roligare än vad man gör sig", "jämna plågor", köpa billig öl från Tyskland, bygga ett rum att sätta upp en Dart-tavla i och ha kvar Roskilde-armbanden i all evighet.

Här är låten föressten. Jag hittade inte den svenska versionen: 

Hör upp, komplettister

Trogna bloggläsare vet att jag var en av många som spökskrev Bamse i början av 90-talet. Nu finns två av mina storys återtyckta i ovanstående volym som finns ute i affärerna nu. Kolla in om ni vill. Jag brukar sopa det mesta jag gjorde den här tiden under mattan men just de här grejerna är jag märkligt stolt över. Mest för att jag själv var ett sånt stort Bamse-fan när jag var liten. Inte så mycket av serierna (jag började med Rymdens Hjältar direkt) men av de tecknade filmerna som jag tyckte var FANTASTISK SPÄNNANDE. Jag minns det som igår när jag satt på mitt pojkrum om nätterna och skrev de här historierna på en antik gammal grön och halvtrasig skrivmaskin med det mest uttjänta färgband man kunde tänka sig. Medan jag satt och skrev drack jag kopiösa mängder kaffe och fantiserade att jag var en gammal härdad pulpförfattare. 

Och mästaren är DUUUU...

Jag har, eftersom jag är vuxen och född en massa år för tidigt, aldrig fattat grejen med Pokémon. Hur länge har de funnits egentligen? 8-10 år? Men nu har min son torskat dit och då har jag fått tillfälle att kolla in grejen lite närmare och då inser man rätt snart att det är inte ett DUGG konstigt att kidsen gillar Pokémon. De är ju STÖRTCOOLA! Kolla in den där gynnaren längst till vänster t ex. Skitfräck. 

Den här har jag gjort:

Jo, det är sant. Jag jobbade som nyhetsgrafiker för GT/Expressen säkert fem somrar i rad. Jag skulle tro att ovanstående är från 2000-2001 nånting. Som illustratör är det bra att kunna det mesta. även om jag självklart FÖREDRAR att rita tjocka, svettiga och arga gubbar. 

Några smågrejer bara

För det första så kan ni kolla in den fanart jag gjorde till Kim W Andersson och hans serie Love Hurts. Jag tror det är den äckligaste fanarten han kört hittills. Men så var jag ju en splattersnubbe av rang en gång i tiden också. Kim gjorde en urtjusig fanart till mig för ett tag sen som ni kan kolla in HÄR.

Apropå Kim så medverkar han i det HÄR urfestliga reportaget. 

För det andra är det nya besked gällande Larson. Det är nu spikat att Larson kommer ut resten av året med 13 nummer och jag medverkar med nya serier i ALLA dessa. Så ni kan t ex se fram emot en femsidors specialserie som kommer till hösten. I den tar jag en gammal folkkär figur och kör den genom Wanloofiltret. Det är ett drömprojekt och ni kommer att skita på er så roligt är det. Sen, och detta är jag väldigt glad över, kommer Jim & Jakten på Guldankan få ett ordentligt avslut. Alla trådar kommer knytas ihop. Hittar de guldankan? Vad är det för demoner som rider Professorn? Vad är egentligen grejen med Mölndals-Ola? 

För det tredje så har ni väl inte missat att jag Twittrar? Följ mig här: http://twitter.com/johanwanloo

Skate or die!