JAAAG gillade Dolph Lundgren FÖRR, Innan han blev POPULÄÄÄÄR

När Rocky IV kom gjorde Dolph Lundgren ett kardinalfel. I en intervju i svensk TV låtsades han som om han inte kunde prata svenska längre. Sen dess var han således en av de mest löjeväckande personerna man kunde hitta. Han var en levande punchline. Det räckte liksom med att bara säga "Dolph Lundgren" så himlade folk med ögonen och fnissade bakom kupade händer.

Jag var inte en av dem.

Jag var ett stort Dolph-fan. För döva öron försökte jag förklara att "alltså, han har gjort massor av bra filmer" men folk var för upptagna med fniss och ögonhimlande.

Jag letade upp (kom ihåg att detta var innan Internet) och såg alla Dolph-filmer.

Från "A view to a kill" fram till 1998 års "The Minion" där budgeten hade blivit lite väl låg.

ALLA!

Nu skulle alla Melodifestivalen-fans vuxenadoptera Dolph om de kunde.

I dessa tider, innan han Björn Skifsieras helt, vill jag gärna påminna om vilken stor actionhjälte han faktiskt var.

De bästa Dolph-filmerna är utan nån speciell ordning:

Masters of the universe

Feelgoodfantasy med det gamla beprövade greppet (se t ex Transformers) där två helt vanliga ungdomar kastas in i kosmisk konflikt och räddar dan och får varann. Sen vet ni vilken Masters of the universe-böjelse jag har i botten. Pluspoäng för att Dolph här bär den bästa hockeyfrillan någonsin.

The Punisher

Det här är den bästa Punisherfilmtiseringen. Den var Hong Kong-influerad långt innan någon hade börjat kulta på Hong Kong-filmer. Shurikens flyger snurrande i närbild. Allt badar i det där neonblå ljuset man kunde få till så bra på 80-talet.

I come in peace

Kallas ibland också för Dark Angel. En intressant liten Buddy cop/Science Fiction-film där Dolph jagar en utomjordling som suger ut folks endorfiner för att sälja det som knark på sin hemplanet. Dolphs slutreplik borde blivit en klassiker i stil med "Hasta la vista, baby".

Joshua Tree

Den här lånade jag av en kompis. "Den är lite seg i början men den tar sig i slutet", varnade han. Vad han inte berättade var att slutet håller på i 40 minuter. Fråga mig inte vad filmen handlar om för det minns jag inte, men jag minns en scen där Dolph glider över ett golv på en sån där bräda folk använder när de ska meka under bilar och skjuter HUNDRATOLV SKOTT med sin pistol. När han ska skjuta det hundratrettonde klickar den. DÅ hittar han en ny pistol på golvet och fortsätter skjuta. Det är f ö inte hundratolv skott men ni fattar grejen. Jag har inte sett den sedan 1995.

Men of war

Antikrigs-krigsfilm med manus av den hyllade skådespelaren och regissören John Sayles. I en scen står Dolph på ett berg med en bazooka på axeln och ska skjuta några skurkar. Högt och tydligt säger han "Spring era jävlar" på klingande svenska.

Hedersomnämnade till Rocky IV (förstås) och Johnny Mnemonic där Dolph har en biroll som långhårig, skäggig psykopat-sekledare. I allmänhet är Dolph tydligt inspirerad när han spelar skurk. Som i Universal Soldier t ex.

Där har ni lite Dolph-kunskap ni kan brilijera med i TV-sofforna. Hade ni, precis som jag, ägnat er enda ungdom med att SITTA HEMMA lika mycket som jag hade ni också kunnat det här.