En blå katt

Ritades igår medan jag installerade en drivrutin.
Och det är så halvslö och semi-ointressant bloggen måste får vara nu ett tag framöver eftersom det å ena sidan just nu råder en febril verksamhet här på Wanloo Entertainment. Osedvanligt många sidor och strippar och bokillustrationer och filmmanus och annat skall färdigställas innan industrisemestern drar igång. Detta är absolut inget jag klagar på. Mycket att göra är frilansarens bästa huvudkudde.
Å andra sidan är det vår och den suger ambitionerna ur kroppen på mig.
Tyvärr är det NI, kära läsare, som hamnar i kläm mellan dessa två motstridiga krafter.
Nu ska jag skissa en sida till Larson. Vem vet vad det blir sen? Andskådning i Slottskogen? Gubbflanering i hamnen? Det enda som är säkert är att det inte blir nåt bloggande. Förrän typ tisdag-onsdag sådär.

Kärlek

Jag tycker om min Nintendo DS så mycket att jag ritade av den.

Vardagsrealism

Det är vad den här bloggen behöver. Och då ska den få det också.
I lördags var jag ensam med båda barnen hela dagen. Mitt i laga-mat-och-städa-och-se-till-att-barnen-inte-slår-ihjäl-varandra-bestyren känner jag att det skulle vara gott och uppiggande med lite kaffe. Men eftersom jag inte tål att dricka mer än en- på sin höjd om jag känner för att utmana ödet- två koppar kaffe om dan beslutar jag mig för att göra TE istället. Ett fönster av relativt lugn öppnar sig och med ett öga på barnen fixar jag mig omsorgsfullt en kopp te. Jag häller i mjölk. Tror jag. Det visar sig att jag tagit fel på paketen och istället har jag hällt A-fil i teet. Helvete. Jag får slänga alltihop och sen händer en massa andra grejer och först en trekvart senare har jag tid att göra en ny kopp. Allt är lugnt. Teet drar. Barnen leker stillsamt. Perfekt.
Och nog fan häller jag i A-fil den här gången också.

För övrigt anser jag att ni ska kolla in min veckoteckning på Skånska Dagbladets hemsida.

Om att ha någonting att säga

Det händer ibland att jag blir intervjuad och då får jag alltid frågan "har du några goda råd till blivande serietecknare?"
Då svarar jag alltid nåt svävande om att "aldrig ge upp" och "kämpa på" och "efter regn kommer solsken" (nä, men ni fattar) och till sist så drar jag alltid till med "och det absolut viktigaste är att ha någonting att säga!"
De av er som gör serier där punchlinen är att vita människor med dreadlocks efter månader av bojkott äntligen fick stängt den hemska pälsbutiken, och som mot förmodan läser det här, sätter förmodligen det rättvisemärkta kaffet i halsen just nu.
Vad fan kan JOHAN WANLOO ha att säga, liksom?
Men att ha något att säga betyder nödvändigtvis inte alltid "stoppa utsläppen" eller "jämlikhet nu" eller "ner med bron".
Att ha någonting att säga kan också vara att man har en fullkomligt ostoppbar lust att rita en triangel med ett vågformat streck ovanför.
Jag har ritat den här figuren 127 gånger i mina skissböcker:



Och jag kommer fortsätta rita honom tills jag skakat ut honom ur lillhjärnan. DET är att ha någonting att säga.
I allt jag gör finns en del av mig. Om det så är en illustration om nya rön gällande bergvärme i tidningen Aktuell Isolering. Vad det än är jag måste teckna letar jag upp en den bit som är JAG och fokuserar på det. Så måste det vara. Annars kan jag lika gärna jobba på bruket. Jag har aldrig någonsin gjort något enbart för att hyran måste betalas och barnen behöver nya vinterskor och osten har blivit dyr.

Den bittre, onde och avundsjuke Johan Wanloo, som helst vill stå på en slottsmur och skjuta eldbollar från händerna på flyende bybor samtidigt som han vecklar ut sina enorma fladdermusvingar mot den eldröda himlen, gör serier som den här:



Den snälle, fine Johan Wanloo som tycker vi borde hjälpas åt att göra världen till en bättre plats för alla och som anser att det är den starkes plikt att hjälpa den svage gör serier som den här:



Det trodde ni inte va? Att det var det De Äventyrslystna Karlakarlarna handlade om?

Jag har SKITMYCKET att säga. Vad exakt det är vet jag inte riktigt. Jag har i runda slängar ritat 76 serier och 43 illustrationer hitills i år så NÅT måste det vara.

Mina skissböcker är fulla av tjocka wrestlare

Och här är en av dem. Dessutom, spana in min senaste veckoteckning på Skånska Dagbladets hemsida. Ny varje lördag.

Lite pyssel

När man har lite tid över i serietecknarstugan kan man ju alltid roa sig med att göra fejkskivomslag.

Här är grejen den användes till fö (du får scrolla ner en bit och ha hyfsat bra syn).

Och ja, det är sondtracket till Over The Top som ligger och skräpar på ritbordet i bakgrunden.

Grodorna kn*ll*r i vårnatten

Det är i varje fall vad jag tror dom gör. Jag HOPPAS dom gör det iallafall. Jag vet inget om grodor. Jag gick förbi den där pölen under en sen kvällspromenad ute på landet i helgen och de förde ett JÄVLA liv. Man vet ju vad som pågår när katter för en massa oväsen på nätterna. I vilket fall som helst tycker jag grodor är coola. De är nog ett av mina favoritdjur. Grodor och änder. Och Pterodactyler.

Nu blir det fest!

Jag kopplar ner mig några dagar.

Kejsaren av Kalsongien!

Ovanstående superskurk kom till på tåget till Trollhättan. Kexchokladen var slut, Ramlösan var tom och det var tjugofem minuter kvar av resan. Det finns faktiskt inget bättre för kreativiteten än ren och skär uttråkning. Kvällen innan hade jag förlorat mig i en stor fet biografi över Jack Kirby vilket kanske förklarar vissa av gubbens särdrag.

Vad som bör finnas i varje välutrustad ateljé del 18