måndag 23 februari 2009

Det var ingen snygg snögubbe!



Sa min sambo.
- Det ska faktiskt föreställa ELEFANTMANNEN, svarade jag.

fredag 20 februari 2009

Bokrean



När du handlat svenska deckare, presentböcker om Whisky och små skojiga citat-samlingar och har en slant över så finns en del fynd att göra för den Wanloo-intresserade under årets bokrea.
Först och främst finns en shitload av böcker jag illustrerat. Bl a den senaste samlingen med Bellman-historier, ett flertal Dassböcker samt Skåpätarens handbok. Det mest intressanta torde dock vara att de De Äventyrslystna Karlakarlarna: Recept på katastrof nu finns att få tag på för en dryg femtiolapp ungefär. Detta var den femte boken med De Äventyrslystna Karlakarlarna och var meningen att innebära en nystart för mina hjältar. Större bok, större förlag och större upplaga. Nu skulle El Fjongo och Felix Gimlet bli hela sveriges angelägenhet. Det hela schabblades dock bort och hastigt och lustigt blev det istället den SISTA boken med Karlakarlarna och troligen också den som lästs av MINST människor.
Eeeh wahhadaryougonnado?
Men det är en bra bok fylld med dumheter och trashigt skoj. Som det ska vara med Karlakarlarna. Passa på att köpa nu när den kostar INGENTING.

Det kanske finns annat Wanloo-centriskt därute på reaborden men jag har bara kollat i Wettergrens/Bokias katalog.

Och Karlakarlarna då? Vad händer med dom? Deras fans är inte många men de är passionerade. Jag har inte gjort någon hemlighet av att De Äventyrslystna Karlakarlarna är det jag allra helst vill hålla på med. Varför gör jag inte nya serier med dom? Dels har jag ju hållit på att få en hel jämra FILM av stapeln med dem (och hur det går med det ber jag att få återkomma om) och dels är jag för splittrad. Jag vill göra så mycket olika grejer. Det dräller idéer ur alla kroppsöppningar. Strippserier? Jajamen! Barnböcker? Bring it on! Metalkrigare och guldankor och gubbninjas och onda ingenjörer? JAAAAAA! Och däremellan ligger Karlakarlarna klämda just nu. Att jag återvänder till dem nångång är oundvikligt. Jag ska bara försöka göra ett långt seriealbum med andra figurer först. Sen får vi se.

torsdag 19 februari 2009

Heja februari!



Nej men skämt åsido. Då detta FAKTISKT i stora stycken är en PR-blogg för Wanloo Entertainments verksamhet och jag vanligtvis gillar att köra på enligt modellen "in order to become successful one must project an image of sucess tjoflöjt wahooo" tänker jag just idag ändå lyfta på skynket till vardagsrealismen och undra om det bara är jag som tycker att Februari väger ganska tungt just nu? Kan vi inte detta vid det här laget? I morse höll jag på att somna när jag gjorde i ordning min dotter för att gå till dagis. Hon satt i vagnen och jag stod på knä och lirkade på en allväderstövel och slöt ögonen i bara en sekund och KBLAM så var det nästan så att jag inte kom upp från golvet igen.
Inte konstigt att folk sitter vid köksborden och bag-in-boxar bort kvällarna tills de somnar.
Jag har andra metoder att hålla humöret uppe. En grej som alltid funkar är att lyssna på olämplig musik. På somrarna lyssnar jag på metal. Nu på vintern lyssnar jag på SMÖR. Sånt som bygger upp bilder av mingelpartyn i akterutrymmet på en lustjakt som guppar i en hamn i södra Kalifornien typ 1981. Inte fel när vantarna släpper igenom kylan och backen till Masthugget känns oändligt lång. Det gör INGET då Kenny Loggins och Michael McDonald är dina bästa polare. Klicka och lyssna:
Kenny Loggins - This is it

tisdag 17 februari 2009

Fanart



När jag tycker att det är tråkigt och/eller jobbigt att teckna så tar jag oftast och tecknar nåt helt annat. Nyss t ex satt jag med ett jobb som kändes segt och då tog jag och slängde ihop en skiss föreställande Edward Blom istället. Han leder mitt nya favoritprogram vid sidan av Celebrity Rehab, Mellan Skål och vägg med Edward Blom. Det är helt fantastiskt. Läs hans blogg HÄR och klicka sedan vidare och se programmen. Du blir en bättre människa av det. Med smittande entusiasm dräller han anekdoter om påvar och kungar omkring sig lika lätt och ledigt som en annan viftar med tårna. Allt medan alkohol och stabbig husmanskost intas i ett hisnande tempo. I ett program dricker de någon slags ofärdigjäst öl och Edward bluddrar i förbifarten ur sig att man i vissa delar av tyskland dricker detta ihop med lökpaj. Bara en sån sak. Hur går man omkring och vet sånt? Avundsvärt är bara förnamnet. I ett annat pratar han om hur KARLAR på artonhundratalet åt lunch. Det var brännvin och punch och smörgåsbord TILL LUNCH varje dag. "De var bättre män än vi" konstaterar Edward gravallvarligt.
Då jag själv numera är en måttfull, fiberätande friskus kan jag bara drömma om att konsumera halvråa pannbiffar, stekt lök och äkta smör i samma omfattning som Edward. Man kan nästan säga att han är en slags fett-Jesus. Han äter för alla oss som inte kan. Eller vågar. Tack Edward. Tack!

fredag 13 februari 2009

Aww, you guys...



Mina fans är världens finaste människor. Faktum är att varje gång det visar sig ATT jag HAR fans överhuvudtaget blir jag lika rörd som när man ser tvåveckor gamla kattungar. Och när sagda fans gör snälla grejer, ja då bryter jag ihop till pannkakssmet. Daniel Tjernberg har helt på eget bevåg dragit igång en namninsamling för att jag ska få en egen serietidning. Jag har inget med det att göra.
Är det inte fantastiskt?
Du kan skriva på här: http://www.namninsamling.com/wanloo
Alltså, bara att någon kommit på tanken räcker ju faktiskt. Men visst skulle jag bli glad ifall någon skrev under.

Apropå något helt annat... Fattar ni hur jävla GALET vindögd jag är?

torsdag 12 februari 2009

Den sämsta pastaformen



Helt klart skruven.
Usch. Jag får ångest av den. Jag höjer ett varningens pekfinger; Bjud aldrig mig på skruvpasta. De flesta andra sorter går bra. Fjärilar. Gnocchi. Tagliatelle. Men INTE skruven.

En sorglig historia från 90-talet


Det var sent en natt i typ november 1994. Jag är inte helt säker på månaden men kallt och mörkt var det iallafall. Jag var arbetslös och hade inga pengar eftersom den datortidning jag jobbat på lagts ner. Detta var på den tiden jag rökte. Detta var också på den tiden Sverige inte var det nattöppna paradis det är nu. Nä, allt var stängt. Och jag var röksugen. Men i närheten där jag bodde fanns iallafall en automat där man kunde handla choklad, kondomer och cigaretter om man var tillräckligt utrustad med enkronor. Vad jag gjorde rännandes ute på natten har jag ingen aning om men min uppfuckade dygnsrytm var legendarisk på den tiden. I vilket fall som helst räknade jag ihop de allra sista slantar jag ägde och det räckte PRECIS. Att det där var mina allra sista enkronor och det var tio dagar kvar innan jag skulle få skymten av några nya brydde jag mig inte om. Jag skulle iallafall ha cigaretter ett tag till. Det var allt som betydde något just då. Jag matade in den sista kronan och tryckte på knappen. Det rasslade till inuti automaten.
Och ut kom ett par solglasögon.
Inga cigaretter. Solglasögon.
Att det stod "Blend" uppe i ena hörnet på glaset var en klen tröst.
Speciellt när solglasögonen var på tok för små för mitt enorma huvud.

onsdag 4 februari 2009

Såhär är det!

För det första så går inte min strippserie Bob-Henry längre i Ernie. Den går numera i Elvis. Det ska gå, om jag får som jag vill vilket jag inte alltid får, två sidor i varje nummer. Elvis är alltså Bob-Henrys nya hem. Det är den plattform från vilken jag i fortsättningen ska utforska de lite mer komiska delarna av det som kallas ungkarlsmisär. För den som aldrig läst Bob-Henry är det alltså en serie om en nördig, arbetslös och aningens smutsig ungkarl i övre 30-årsåldern som samlar på He-Man and the masters of the universe-prylar och bor ihop med en talande pingvin som KANSKE är en rymdvarelse som skickats för att ta över jorden. Här är en relativt ny stripp (klicka = större) :



Det betyder dock INTE att jag slutat medverka i Ernie. Där kör jag nu en NY grej som jag kallar Flängda Favoriter. Det är en blandning av skämtteckningar och serier. Där kommer jag b la köra en hel del av de grejer som annars bara publiceras på kultursidan i GT. Jag ska försöka hålla det hela så färskt som möjligt. Jag kommer även att passa på att återpublicera sidor som gått i tidningar med liten upplaga eller som har en publik som inte annars läser serietidningar. Det blir SÄKERT bra.

Och ifall ni undrar är jag fortfarande med med tre helt nya sidor (Jim & jakten på guldankan, Åke Ninja, Den minst omtyckte arbetskamraten et al) i varje nummer av Larson!

måndag 2 februari 2009

Jag hängde på ett byggvaruhus i helgen



Inte för att jag behövde köpa nåt, nej vet ni vad.
Jag bor i lägenhet i city. Jag ringer hantverkare när det är dags att byta toarulle.
Nej, anledningen var att det finns inget som får mig att känna mig så mycket som en KONSTNÄR som att hänga på just ett byggvaruhus.
Vanligtvis är jag den mest kamrerslika kulturarbetaren som finns. Jag sitter och ritar eller hittar på dumma skämt mellan 9 och 17 och sen går jag hem och njuter av en mysig hemmakväll.
Konstnärsmyter ägnar jag mig inte åt. Jag glassar aldrig med vad jag gör. Jag går aldrig på krogen så det finns ingen att impa med min yrkesidentitet på. Skulle jag skryta för barnen då eller? Min sambo? Dom har nog med mina dumheter. Jag har träffat tjugoåringar som på sin höjd publicerat sig på Deviantart som tagit till sig den sociala rollen KULTURARBETARE i långt mycket större omfattning än jag.
Men ibland, kanske en gång i halvåret, kommer ett intensivt behov av att få känna mig som en galen KONSTNÄR en stund.
Då åker jag till närmsta byggvaruhus och bara hänger.
Jag tittar på de oändliga raderna med väggskivor och golvlister och klinkers och allt annat jag inte har den minsta lilla susning vad man ska göra med.
Jag tittar på alla jagade villaägare som drar vagnar fulla med grejer jag inte ens vet vad de kallas.
Jag tänker lite lätt föraktfulla tankar om "vanligt folk" och "ekorrhjul" och "medelsvensson" och sånt.
Jag tar en korv på byggvaruhusets korvkiosk och tänker "höhö vad KULT att käka korv på ett byggvaruhus liksom."
Och sen är jag nöjd och behovet att vara sådär äckligt överlägset bohemisk är över och jag åker hem.