Vardagslyx

Jo jag blev klar med ett stort jobb och tänkte att jag skulle fira lite med att äta en bit mat på en mysig restaurang. Det är viktigt att "unna sig" lite ibland.

Bob-Henry

Klicka=Större

Gatumusikantens tre ansikten

OBS! Det här inlägget handlar inte om panflöjtsindianer eller dragspelsgubbar eller såna som sitter på små portabla högtalare och spelar ledmotivet från Deer Hunter på spansk gitarr.

Nä, vi snackar om unga män som, gärna sittandes, spelar akustisk gitarr och med fejkhesa röster klämmer fram nån slags "Bob Dylan och Axl Rose fyllehånglar på karaokebaren"-sörja. Är det bara jag eller har de bara ökat på sista tiden? Det går inte att undvika dem. Jag har noterat att de har nästan samma ansikstattityd allihop. Nånting i den här stilen:

Fig. 1 är liksom defaultläget. "Kolla vad jag är inne i den här Simon & Garfunkel-låten. Fattar ni vilken fin kille jag är som upplever musiken såhär himla starkt att jag måste BLUNDA när jag sjunger?"

Fig.2 "Nu tar jag i lite extra för nu fick jag så mycket feeling att jag nästan spricker!"

Fig. 3 är själva grädden på moset. "BLAM! Kolla in mina hundögon! Fattar ni hur mycket feeling jag har! Ge mig pengar! Eller ligg med mig, det går bra vilket som. Laj li laj LAJ LI LAJ LAJ LALILAJ!"

Sen finns det ju gatumusikanter som inte alls tillåter sig att grovgeneraliseras med på det här viset.

Sommarens inflytande över uppdateringsmoralen

Åh vad jag avskyr mig själv för att jag skriver ett "Ursäkta att jag inte uppdaterat"-inlägg. Det är liksom en dubbel förolämpning. Dels har man inte uppdaterat punktslut och dels består den första uppdateringen på länge av inget annat än en ursäkt att man just inte uppdaterat. Men precis som förra året vid den här tiden så är det vissa saker som börjar gälla och jag känner att jag måste upplysa alla er som så fint sponsrar min Google Analytics-statistik om detta.

Det är snart dags att ha semester. Annars blir min familj arg på mig. Och jag har som vanligt ett BERG av saker som måste göras färdigt innan dess. Så för att kunna vara ledig SEN måste jag jobba som en dåre NU. Därför hinner jag inte uppdatera bloggen så regelbundet man skulle önska. Jag ska FÖRSÖKA. Det kan komma massor av inlägg drällandes. Likväl som det kan vara helt tyst i en vecka. Har ni fattat hur landet ligger nu, kära läsare? BRRA!

Sen har ni ju alltid Twitter-feeden där nere åt höger. Den uppdaterar jag hela tiden.

Ni ska jag rita lite på nästa Bellman-bok.

Färska illustrationer

Jag har illustrerat duktigt den senaste tiden. Den här t ex är en av nio stycken bilder jag gjorde till tidningen Ny Teknik. Artikeln handlar om hur man sätter ihop ett vinnande team till sitt företag. Jag som sitter helt själv och luktar illa i en belamrad ateljé på så få kvadratmeter att jag inte ens kan med att skriva det hajar naturligtvis noll. Men snyggt blev det. Såna här gubbar kan jag rita hela dagarna:

Den här är från tidningen Krysset Special. Där har jag gjort fyra bilder till ett Beatles-korsord. Vilken låt ska det här föreställa då? Va? VAAAA?

Flängt bläng

Det är fan att försöka se Black Metal ut när man är skelögd. "Hallå där, vem är det du blänger sataniskt på egentligen?" Sen kanske jag skulle tagit av mig glasögonen också kanske. Och vid närmare eftertanke skulle jag kanske även undvikit skärgårdsmiljön och att ha munkisluvan på för på det hela taget ser det mest ut som om jag är en vresig fiskargubbe. En vresig, skelögd fiskargubbe.

Äpplen, träd, såna grejer...

Jag har vid det här laget illustrerat fyra-fem samlingar med Bellman-historier. Vilken dag som helst ska jag sätta tänderna i en till. Min son, som är fem år, har kommit in i Bellmanhistorie-åldern och då kanske man tror att en pappa som illustrerar Bellman-böcker skulle vara tidernas grej men TJI FICK JAG. Min son är fullständigt ointresserad av de där böckerna. Han föredrar att komma på dem själv. Här är en av hans alster, transkriberad så ordagrant det bara går:

Det var en Dansken, en Tysken och en Bellman som skulle se vem som kunde kräkas längst.

Först var det Dansken och han sa "jag behöver inte kräkas!"

Sen var det Tysken och han sa "jag behöver inte kräkas!"

Sist var det Bellman och vet du vad han sa? Han sa "jag behöver inte kräkas HELLER!!!"

Buck Rogers, Flash Gordon och Rick Falkvinge

Den här publicerades på GT`s kultursida i förra veckan. Klämmer ut de sista dropparna aktualitet ur den såhär några timmar för sent genom att lägga ut den på bloggen också. Jag borde inte syssla med "politisk satir" egentligen. Kanske framförallt för att politisk satir är den tråkigaste och dödaste humorformen som finns. Min FARSA gillade politisk satir. "Hö hö Bosse Parnevik härmar Olof Palme Höhö". Skämta om Mona Sahlin och Toblerone och jag slår ryggen av dig. Sen är jag även för dum i huvudet och för oinsatt. Jag struntar FULLKOMLIGT i sakfrågor och ger mig på folk för att de är tjocka och har fåniga namn. Så ska man ju inte göra! Öhmnönöm det goda samtalet bla bla civilitet blarrga blah!!! Men roligt blir det och det är det enda som betyder något.

Och för allt i världen: Klicka så blir bilden större!

Jag bjuder på Bob-Henry

Som bekant (?) gör jag en strippserie som heter Bob-Henry. Den handlar om en nördig, arbetslös ungkarl som bor ihop med en talande pingvin. Serien har tidigare gått i Ernie. Nu publiceras den i Elvis och norska tidningen Humorparaden. Eftersom jag inte har nåt bättre att komma med just nu lägger jag ut några tidiga Bob-Henry-strippar. Fler borde läsa den här serien banne mig. Den är på tok för lite spridd. Allra helst skulle jag vilja att den gick i en dagstidning men det har jag inte lyckats fixa. Men jag kör på iallafall. Jag ritade just färdigt stripp nummer 134. Och klicka = STÖRRE!

Mannen på gatan

Vem behöver "komedi" när det finns FOLK? Scenen ovan utspelades på Linnégatan i Göteborg runt lunchtid idag. Det roligaste var nog inte den arge näspetaren utan hans kompis som tålmodigt stod och väntade bredvid. Om kråkan kom ut förtäljer inte historien. Jag var på språng och hade inte tid att vänta att se hur det gick.

Har jag sagt att jag är He-Man-nostalgiker?

Om inte säger jag det nu då. Så ovanstående serie från (typ) 2004 är en av mina egna favoriter och jag tycker alltför få har läst den så VARSÅGOD och MYCKET NÖJE kära bloggläsare. Och du... Om du klickar blir bilden större och därmed läsbar. Men det kanske du fattade själv...