Ny bok!

Slutet för Jim & Jakten på guldankan

Idag sitter jag och jobbar med det allra sista avsnittet av Jim & Jakten på guldankan. I skrivande stund är lite mindre än halva sidan gjord. Nu kanske ni tycker det är dumt att jag AVSLÖJAR att de faktiskt HITTAR guldankan. Vad är det för mening att läsa serien då? Jo, för att rutan ovan är den andra rutan på hela sidan och därefter går allt fel. Fruktansvärt fel. Det är faktiskt så sorgligt att jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Hur fel det går kan ni läsa i Larson i höst.

I all enkelhet, ett par skämt:

Klicka = Större!

Vardagslyx

Jo jag blev klar med ett stort jobb och tänkte att jag skulle fira lite med att äta en bit mat på en mysig restaurang. Det är viktigt att "unna sig" lite ibland.

Bob-Henry

Klicka=Större

Gatumusikantens tre ansikten

OBS! Det här inlägget handlar inte om panflöjtsindianer eller dragspelsgubbar eller såna som sitter på små portabla högtalare och spelar ledmotivet från Deer Hunter på spansk gitarr.

Nä, vi snackar om unga män som, gärna sittandes, spelar akustisk gitarr och med fejkhesa röster klämmer fram nån slags "Bob Dylan och Axl Rose fyllehånglar på karaokebaren"-sörja. Är det bara jag eller har de bara ökat på sista tiden? Det går inte att undvika dem. Jag har noterat att de har nästan samma ansikstattityd allihop. Nånting i den här stilen:

Fig. 1 är liksom defaultläget. "Kolla vad jag är inne i den här Simon & Garfunkel-låten. Fattar ni vilken fin kille jag är som upplever musiken såhär himla starkt att jag måste BLUNDA när jag sjunger?"

Fig.2 "Nu tar jag i lite extra för nu fick jag så mycket feeling att jag nästan spricker!"

Fig. 3 är själva grädden på moset. "BLAM! Kolla in mina hundögon! Fattar ni hur mycket feeling jag har! Ge mig pengar! Eller ligg med mig, det går bra vilket som. Laj li laj LAJ LI LAJ LAJ LALILAJ!"

Sen finns det ju gatumusikanter som inte alls tillåter sig att grovgeneraliseras med på det här viset.

Sommarens inflytande över uppdateringsmoralen

Åh vad jag avskyr mig själv för att jag skriver ett "Ursäkta att jag inte uppdaterat"-inlägg. Det är liksom en dubbel förolämpning. Dels har man inte uppdaterat punktslut och dels består den första uppdateringen på länge av inget annat än en ursäkt att man just inte uppdaterat. Men precis som förra året vid den här tiden så är det vissa saker som börjar gälla och jag känner att jag måste upplysa alla er som så fint sponsrar min Google Analytics-statistik om detta.

Det är snart dags att ha semester. Annars blir min familj arg på mig. Och jag har som vanligt ett BERG av saker som måste göras färdigt innan dess. Så för att kunna vara ledig SEN måste jag jobba som en dåre NU. Därför hinner jag inte uppdatera bloggen så regelbundet man skulle önska. Jag ska FÖRSÖKA. Det kan komma massor av inlägg drällandes. Likväl som det kan vara helt tyst i en vecka. Har ni fattat hur landet ligger nu, kära läsare? BRRA!

Sen har ni ju alltid Twitter-feeden där nere åt höger. Den uppdaterar jag hela tiden.

Ni ska jag rita lite på nästa Bellman-bok.

Färska illustrationer

Jag har illustrerat duktigt den senaste tiden. Den här t ex är en av nio stycken bilder jag gjorde till tidningen Ny Teknik. Artikeln handlar om hur man sätter ihop ett vinnande team till sitt företag. Jag som sitter helt själv och luktar illa i en belamrad ateljé på så få kvadratmeter att jag inte ens kan med att skriva det hajar naturligtvis noll. Men snyggt blev det. Såna här gubbar kan jag rita hela dagarna:

Den här är från tidningen Krysset Special. Där har jag gjort fyra bilder till ett Beatles-korsord. Vilken låt ska det här föreställa då? Va? VAAAA?

Flängt bläng

Det är fan att försöka se Black Metal ut när man är skelögd. "Hallå där, vem är det du blänger sataniskt på egentligen?" Sen kanske jag skulle tagit av mig glasögonen också kanske. Och vid närmare eftertanke skulle jag kanske även undvikit skärgårdsmiljön och att ha munkisluvan på för på det hela taget ser det mest ut som om jag är en vresig fiskargubbe. En vresig, skelögd fiskargubbe.

Äpplen, träd, såna grejer...

Jag har vid det här laget illustrerat fyra-fem samlingar med Bellman-historier. Vilken dag som helst ska jag sätta tänderna i en till. Min son, som är fem år, har kommit in i Bellmanhistorie-åldern och då kanske man tror att en pappa som illustrerar Bellman-böcker skulle vara tidernas grej men TJI FICK JAG. Min son är fullständigt ointresserad av de där böckerna. Han föredrar att komma på dem själv. Här är en av hans alster, transkriberad så ordagrant det bara går:

Det var en Dansken, en Tysken och en Bellman som skulle se vem som kunde kräkas längst.

Först var det Dansken och han sa "jag behöver inte kräkas!"

Sen var det Tysken och han sa "jag behöver inte kräkas!"

Sist var det Bellman och vet du vad han sa? Han sa "jag behöver inte kräkas HELLER!!!"