Ibland får man gratisäta...

...Och gå på biopremiärer och sånt ifall man är någorlunda framgångsrik serietecknare i Göteborg. Innan detta tas för ytterligare en skryt-session från övertecknad ska det sägas att detta säger mer om Göteborg än vad det säger om mitt eventuella kändisskap. Ok? I vilket fall som helst så fick jag se No Country For Old Men igår. Jag visste inget om filmen mer än att den fått en hel hög Oscars (vilket inte är nåt som brukar imponera på mig) och jag är inget uttalat Bröderna Coen-fan men JÖSSES JÄVLAR vilken bra film. Den något glammiga inramningen gjorde upplevelsen så mycket större. Ena stunden sippar man vitt vin och får reklamgrunkor tryckta i händerna av leende värdinnor. Glada reklamradiopratare spexar och showar innan filmen. Nästa stund blir man utsatt för en skoningslös våldstornado som känns i hela kroppen. Jag har aldrig registrerat Javier Bardem, som spelar filmens överjävlige psykopatmördare, förut men han är frånochmed nu inskriven i filmskurkarnas hall of fame tillsammans med Anthony Perkins som Norman Bates och Robert Mitchum i Night of the hunter.
Nåt av det otäckaste är nog hans frisyr.
Att han först noggrant ondulerar sitt hår. Och sen ger sig ut och massmördar.

Och medan vi ändå snackar film och underliga frisyrer måste jag nämna Flight of fury med Steven Seagal som jag såg häromdan. Den befinner sig på helt motsatt ände kvalitéts-spektrat än No Country men på ett bra sätt. Jag har velat lägga mina sarkastiska fingrar på den ända sedan en kompis berättade om en film där "Steven Seagal är så jävla TJOCK". Och det är han. Men han spelar fortfarande den där super-karateexpert-exmilitär-badass-typen han alltid spelat. Så när det vankas slagmål viftar Steven mest med armarna. Han ser faktiskt en smula ohälsosam ut. Huden har en orange-brun ton och det verkarsom han använt botox som typ stått framme för länge och blivit dåligt. Vad gäller frisyren verkar han inte ha indivuduella hårstrån längre. Snarare är håret som en slags korpsvart lite nopprig mössa.



Det sägs att Dean Martin var så trött på att spela in sin egen TV-show att hans kontrakt stipulerade att hans slapp läsa manus och repetera och det räckte med om han läste replikerna från stora skyltar.
Det känns som Steven Seagal hade samma kontrakt med tillägget att han typ kunde få kolla på sporten samtidigt som kameran gick.
Min kompis Pidde, som annars har en övermänsklig plåtmage vad gäller sånt här, tyckte den var osebar men jag hade faktiskt väldigt roligt när jag kollade på den.
Vad den handlar om? Men orka. Kolla in trailern istället:

Just nu...

...Går en kille omkring precis utanför mitt ateljéfönster och är FRUKTANSVÄRT arg på någon. Fram och tillbaka skällandes fullkomligt ursinnigt på någon i andra ändan av telefonen. Vrålen ekar mellan höghusen. Klockan är inte ens tio på morgonen.

Folk som är arga är nog något av det roligaste jag vet.

The serieformat of the GODS!

Jag sitter just nu och jobbar med det tionde avsnittet av min fejkföljetong Jim & Jakten på guldankan. Jag kallar det fejk eftersom det ser ut som en följetong, komplett med resumé i början och ett olycksbådande löfte om att i nästa avsnitt kommer våra hjältar vara DÖDENS LAMMUNGAR i slutet, fast varje sida i själva verket är helt fristående och kan läsas i vilken ordning man vill.
Detta är en av de tyngsta och mest arbetskrävande serierna jag någonsin gjort. Dels ska man försöka berätta en hel, gärna lite episk, historia på åtta rutor. Dels ska man försöka ha nåt slags skämt i varannan ruta och ett extra roligt skämt i den sista. Dels är blir teckningarna alltid knökade med detaljer och figurer eftersom så mycket information som möjligt måste fram på så kort tid. På detta skall det till massor med dialog klämmas in. Man har således mycket att göra när det är dags för en ny Jim-sida. Ändå är det en av mina favoriter att teckna. Som sagt, tionde avsnittet tar form i detta nu men jag har ytterligare sju sidor skrivna och inget slut är ännu i sikte. Att jag tycker det är så roligt beror nog på att Jim & Jakten på Guldankan är det närmaste jag någonsin kommer att få jobba med det jag kallar The Serieformat of the GODS!
Den veckliga äventyrsföljetången.



Jag har under min karriär gjort det mesta man kan göra i seriebranschen. Mycket har jag fått kämpa som ett djur för att få göra. Annat har jag bara snubblat över i ren bondtur. Men allra, allra helst skulle jag vilja göra en vecklig fortsättningserie. Det är det ultimata formatet. Jag älskar det. Den irriterande väntan på nästa avsnitt är en del av upplevelsen. Tänk så fränt att få göra ett nytt avsnitt av De Äventyrslystna Karlakarlarna varje vecka med en rafflande cliffhanger i slutet. Jag hade varit i HIMLEN rent kreativt. Men av alla döda serieformat är nog just den veckliga fortsättningserien den dödaste. Tyvärr. Så då får man låtsas. Och därför kommer Jim & Jakten på guldankan fortsätta ett bra tag till.

Om du bara ska läsa EN postapokalyptisk bokserie...

...Ska du läsa The Doomsday Warrior av Ryder Stacy. Jag har haft en postapokalyps- och efter katastrofen-period ett tag nu och Doomsday Warrior-böckerna har varit mina bästa vänner sedan i höstas. Vilken tur att det finns 19 stycken då (jag är uppe i nummer 7 nu).
De kom ut i mitten av 80-talet, så de innehåller allt det där smarriga de var så bra på då. Ni vet, galopperande paranoia, vettlös patriotism och vapenporr.
Hundra år efter det tredje världskriget har Sovjetimperiet sträckt ut sig över större delen av världen. Perverterade och maktgalna generaler styr med järnhand. Dessutom har strålningen efter atomkriget gett upphov till idel mutanter och tentakelförsedda monstrum som käkar upp människor i parti och minut. Det finns bara EN man som kan stå emot det hela. EN man som gett sig fan på att krossa ryssarna och de vardroppande kannibalerna.
Han heter Ted Rockson - The ultimate american.
Just det. Det är vad hans ärkefiender mumlar när de står i sina orkidéträdgårdar och planerar atomanfall.
"Damn you, Ted Rockson - The ultimate american!"
I en bok blir han tillfångatagen och förd till ryssland där han tvingas delta i moderna gladiatorspel medan kommunistpartiets elit ser på. Men han leder de andra gladiatorerna i en revolution och flyr. Strax därefter stöter han på ett gäng rebeller som alla är besatta av jazz och har byggt saxofoner som ger ifrån sig toner som kan spränga huvudet på folk. Med hjälp av dem förstör han hela jämra rysslands rymdmissilförsvar.
Boken därefter tar vid direkt när han tagit sig tillbaka till Amerika i ett stulet jetplan. Han kraschar och blir fångad av ett gäng amazonkvinnor som håller honom som sexslav. Och sådär håller det på (vad säger du NU då gosse, du som skrev det där på DN´s kultursida om folk som läste böcker för handlingens skull? Hä HÄÄÄ *RAAAP*)

Numera handlar postapokalyps mest om zombies eller Will Smith och hans hund. Jag passar på att plocka några billiga stofil-poäng här men visst var postapokalypsen bättre förr? När överlevarkillarna hade hockefrilla och pannband och nån slags robotarm? Och överlevartjejerna hade lila hår och pumps och sköt armborst? Och det alltid fanns nån "klok gubbe" i tovigt skägg som bodde i en lerig grotta men som på nåt vänster alltid pratade the queens english eftersom han var "lärd"?

Kanske är postapokalyspen så trälig idag eftersom det är alltför close to home nu när klimatet fått spatt och glaciärerna smälter. Men på 80-talet var vi ju lika övertygade om att svampmolnet kunde avteckna sig bortåt Partille-hållet precis närsomhelst som vi är om koldioxidens effekter idag. Postapkalypsen måste bli frän igen. Nån måste ta tag i det där. Kanske... jag?

¡escucha para arriba, el colector!

Här är lite nyheter för 1) Norsktalande och 2) Medlemmar i intresseklubben. Flytten ifrån Larsons Gale Verden är fullbordad. Frånochmed nr 2 2008 är jag med i tidningen M istället. Fyra sidor den här gången. Sprittande färska serier med Den Minst Omtyckte Arbetskamraten, Jim & Jakten på Guldankan (den här gången kommer de RIKTIGT nära), Sexy President och Kjell & Ivar - Metalkrigare. Riktiga Wanloo-fans korsar gränsen och uppsöker närmaste Narvasen för att köpa ett ex att läsa och ett ex att arkivera. Ni andra, lite mindre hardcore, väntar tills serierna kommer i svenska Larson så småningom.
För att omgående svara på en fråga jag VET kommer ställas så beror Norge-förturen helt enkelt på att de diggade mig där först.

Förövrigt har jag fått bokreakataloger nerkörda i halsen hela veckan och kan konstatera att fyra-fem böcker jag illustrerat är med i år. Flera av Bonnier Carlsens Dassböcker och de två senaste Bellman-samlingarna.

Till sist är jag ganska nöjd med veckans GT-stripp (scrolla ner en bit).

Istället för att blogga

....kan man illustrera en bok.

Istället för att blogga

...Kan man greja med räkenskaperna.

James Brolin - Min behårings-förebild!

Jag är inte riktigt där än va?

Deleted scenes

Jag gör ju som bekant serien Kjell & Ivar - Metalkrigare i tidningen Sweden Rock Magazine. Men det är inte den enda tidningen den går i. Sidor med Kjell & Ivar har körts i norska Larson och kommer köras i M och en och annan sida kommer också köras i svenska Larson framöver (serien publiceras dock ALLTID först i Sweden Rock). I Sweden Rock är serien en liggande halvsida. I Larson är den en helsida. HUR är det möjligt? Jo, serien är EN ruta längre i serietidningsversionen. Jag ritar helt enkelt sidan så att en ruta kan klippas bort när jag redigerar den för publicering i Sweden Rock.
Så nu tar ni fram erat exemplar av det senaste numret av Sweden Rock Magazine, nr 49 ja just det.
Och mellan ruta 4 och 5 tänker ni er liksom att den HÄR rutan ska finnas:

Återigen vill jag att alla komplettister hör upp!

Årets första nummer av Ernie har kommit och det betyder att min stripserie Bob-Henry äntligen få svensk premiär över fyra gloriösa färgsidor. Det här är strippar jag tecknade i slutet på 2006 utan att ha en aning om var eller ens OM de skulle publiceras över huvud taget. Men där är dom nu.
Jag är, tro´t eller ej, en ödmjuk människa. Jag har jobbat i media och seriebranchen så länge att det inte går att vara något annat. Men nu, bara just nu den här korta stunden i livet - när jag slutligen fått Bob-Henry publicerad och dessutom gör mitt livs bästa serier i Larson - känns det som om seriebranschen är en röd brinnande häst från helvetet med fladdermusvingar... Och jag har tämjt den! Varthelst vi rider fram färgas himlen orange och min hockeyfrilla fladdrar i vinden och det kommer blåa laserstrålar ur mina ögon och jag kan inte sluta skratta och det hela sker till den HÄR låten:

Det är nåt med skidhandskar...

...Som gör att jag känner mig lite som en mäktig superskurk.

Hör upp, komplettister!

Ny Larson! Nya serier av mig! NYA! Den här gången får ni möta min nygamle figur Åke Ninja, Sexy President poserar i leopardmönstrade badbyxor och sist men inte minst fortsätter Jim, Professorn och Gotlands-Ola Jakten på Guldankan.