
Jag har just ätit lunch och ska gå tillbaka till ateljén i smällkylan. Där Nordhemsgatan korsar Andra Långgatan hajar jag plötsligt till. Var är jag? En plats som jag befinner mig på nästan varje dag är nu helt främmande. Inte främmande på det där otäckta hjälp-jag-är-vilse-sättet utan på det där fräna, inspirerande sättet. Som när man vandrar planlöst i en stad man aldrig varit i förr och bara spanar in snygga hus och folk. Solen som lyser så starkt samtidigt som det är svinkallt bidrar till den märkliga känslan. Är det vår? Men jag behöver ju vantar! Jag hajar noll. Och vilket år är det? 1975? 1945? Näe, såna där bilar fanns inte då.
Känslan kommer, sitter i och försvinner på alltsom allt en sekund innan jag fattar att jag minsann är på väg upp för Nordhemsgatan och allt är som vanligt.