Gatumusikantens tre ansikten

OBS! Det här inlägget handlar inte om panflöjtsindianer eller dragspelsgubbar eller såna som sitter på små portabla högtalare och spelar ledmotivet från Deer Hunter på spansk gitarr.

Nä, vi snackar om unga män som, gärna sittandes, spelar akustisk gitarr och med fejkhesa röster klämmer fram nån slags "Bob Dylan och Axl Rose fyllehånglar på karaokebaren"-sörja. Är det bara jag eller har de bara ökat på sista tiden? Det går inte att undvika dem. Jag har noterat att de har nästan samma ansikstattityd allihop. Nånting i den här stilen:

Fig. 1 är liksom defaultläget. "Kolla vad jag är inne i den här Simon & Garfunkel-låten. Fattar ni vilken fin kille jag är som upplever musiken såhär himla starkt att jag måste BLUNDA när jag sjunger?"

Fig.2 "Nu tar jag i lite extra för nu fick jag så mycket feeling att jag nästan spricker!"

Fig. 3 är själva grädden på moset. "BLAM! Kolla in mina hundögon! Fattar ni hur mycket feeling jag har! Ge mig pengar! Eller ligg med mig, det går bra vilket som. Laj li laj LAJ LI LAJ LAJ LALILAJ!"

Sen finns det ju gatumusikanter som inte alls tillåter sig att grovgeneraliseras med på det här viset.