Grabbarna på konsultfirman tog en fika...

...Utan att ha en aning om att jag satt där och ritade av dem:







(Jo jag är medveten om att jag ibland tycker att jag själv är jävligt fräck och att jag kan vara lite av en skitstövel p ga av det. Men det är därför ni gillar mig)

Är det bara jag...

...eller har Januari varit ovanligt lång i år? Var det inte typ nio-tio månader sedan det var jul? Hur är det... "trettio dagar har november bla bla yak yak". Var i ramsan säger dom att januari har 8000 dagar? Det känns som om jag konstaterat att "jomenvisst känns det som om klockan varit 17:00 hela dan och sen har det blivit mörkt" flera HUNDRA gånger. Detta är ju både på gott och ont. Det känns som om jag GJORT så fruktansvärt mycket den här månaden. Jag har följt min son till dagis hundratals gånger. Jag har knuffat gunga hela dagar i sträck. Jag har lagat berg av pannkakor. Varför är mina barn fortfarande så små? Det har ju gått flera år! Jag har druckit tusentals kaffe. Jag har ju banne mig hunnit med att jobba på annan ort! Hur har jag haft tid att lyssna på alla de här skivorna? Jag har sett massor av filmer och läst massor av böcker. Mer än hela förra året. Väl? Eller? När var det jag såg Snakes on a plane egentligen? Ett halvår sedan? Nähe, det var i förrförra veckan.
Är det verkligen klimatet som är uppfuckat och inte själva tid-rymdskoontinuiteten (eller vad fan det heter)?
Jag vet inte..
Men för en gångs skull är det ju skönt att känna hur tiden INTE rusar iväg.

Blodpudding - Matens black metal!

Många Black Metal-band ser sin musik som en slags magisk ritual, en öppning till en annan värld. Vissa band, som t ex Watain, går steget längre och dränker inte bara ner sig själva utan även publiken i härsket grisblod på spelningarna. Allt för att sinnet skall attackeras på alla plan.
Och då måste ju blodpudding vara matens black metal. Blodpudding är kaos och föruttnelse. Är det inte själve Satans viskande röst jag förnimmer i det frasande stekoset? Inte ens mina kraftfulla spisfläktar kan ta bort stanken från själva HELVETET i första taget.

Men stek inte blodpudding då, kanske ni säger!

Men mina barn gillar det. Enkelt att laga och billigt. Barn äter ju vad som helst ändå (själv sög jag ut innehållet ur kaviartuber som liten pilt). Och precis som Black Metal är det ju faktiskt... Njutbart. Om man blundar och inte tänker på att man äter just blodpudding.

Apropå Watain kom de för övrigt ut med den strålande skivan Sworn to the dark förra året. Det låter kallt, ondskefullt och fruktansvärt men har det där halva kryddmåttet gammal hederlig RAHWK jag tycker Black Metal skall innehålla för att vara intressant. Jag hittade skivan på årets CD-rea så passa på att hugga denna onda plastbit för under hundringen du också.

Och jag är medveten om att Watain och de flesta andra Black Metal-utövare hatar såna som mig. Dilletanter som har noll förankring i livsstilen och som inte bryr sig ett dugg om Satan men som gillar musiken. Håhåjaja. Sånt är livet.

In progress...

Årets första Farbror Einar.

Hör upp, komplettister!

Min stripserie Bob-Henry har äntligen kommit i tryck för första gången. I nr 1-2008 av norska Ernie-tidningen. Hurra! När årets första svenska nummer av Ernie kommer vet jag inte riktigt men den kommer vara med där också.
Någon dagstidning är inte fixad än men vi jobbar på det. Är det någon av mina cirka tusen stadigt återkommande bloggbesökare som i sitt dagliga lönearbete typ liksom är ansvarig för en dagstidnings seriesida och vill lukta lite på Bob-Henry är det bara att höra av sig vettja!l

Arbetsvecka del 5

Det är januari.

Det är västsverige.

Det är inget för mesar.

Arbetsvecka del 4

Elinor och El Fjongo.

Skurks!

Arbetsvecka del 3

Dagens lunch i filmbranchen (kebabrulle).

Arbetsvecka del 2

Danne finputsar Felix Gimlets lederhosen...

...Medan jag pysslar med El Fjongo-turnarounden.

Arbetsvecka

I en vecka har jag ett riktigt jobb! Jag åker pendeltåg! Jag är alldeles exalterad. Jag har inte haft ett riktigt jobb sedan 2001. När man har ett riktigt jobb måste man duscha varje dag. Och kamma sig. Vilken grej. Man lär sig nya saker hela tiden. Som vad "lunchlåda" är t ex. Det hade jag aldrig hört talas om förut. Tack gode gud för Google. Vad jag gör? Jo, jag sitter på Dockhus Animation för att göra ett rejält ryck med den animerade Karlakarlarna-piloten. Sa jag att jag får åka pendeltåg? Varje dag i en hel vecka! Hurra för mig!

Inga mer T-shirts

En läsare gjorde mig uppmärksam på att företaget som tillverkade mina T-shirts (och väggklockor och kaffemuggar och haklappar osv osv) gått i konkurs. Så detta betyder att mitt klädmärke Johan Wanloos fräsiga T-shirts är ett minne blott. Det suger en aning eftersom det var ganska coolt att kunna säga att man hade ett eget klädmärke. Precis som Puff Daddy.
Till er som beställt grejer den senaste tiden och inte fått dem vill jag bara säga en sak - Jag kan INGENTING göra. Polyshop var en automatisk tjänst där jag bara laddade upp bilder och valde vilka sorts varor jag ville sälja. Sen skötte de tryckning och betalning och leverans och allt annat.
Mer info finns här och här.
Jag beklagar det hela. Om det är någon tröst blev jag också blåst på pengar.
I vilket fall som helst vill jag tacka alla er som köpte T-shirts och i SYNNERHET den enda person som någonstans i Sverige går omkring med en miljökasse med det här motivet:

Hör upp, komplettister!

Årets första Larson har kommit ut och i detta nummer gör jag min debut som stadigt medverkande tecknare. Jag har gjort gästserier förut men nu ska jag alltså vara med i varje nummer med tre sidor. Tanken med Larson-serierna är att det ska vara ett gäng roterande, återkommande, huvudfigurer och koncept. Den här gången får ni stifta bekantskap med Jim, Professorn och Gotlands-Ola i den episka äventyrsserien Jim & Jakten på Guldankan. Sen råkar stackars Västsvenska Linonplockningsföreningen ut för allehanda missöden och slutligen jämför Sexy President glänsande muskulösa skinkhalvor med Usama Bin Laden.

Fan vad stort att vara med i Larson! Fan vad stort att ha gjort comeback i serietidningshyllorna efter det att jag och Ernie skildes för över ett år sedan. Jag är så glad. Det här är serier av en tecknare i SITT LIVS FORM!

Dessutom är det en massa annat bra i tidningen så spring och köp!

Varsågoda, en skämtteckning

Det är väl inte fel en onsdag i januari? Va? Lite skratt! Lite GLÄDJE!

Transformers

Eftersom jag helst inte går på bio och mina kvällar mest handlar om familjeliv och en jättestor Karl-Alfred-bok dröjde det tills nu innan jag fick se Transformers.
Och det var ju det här vi ville med filmmediet. Det här är målet. Vart går vi härifrån? Jag kan inte se vart det hela ska ta vägen nu. Utan att riktigt förstå det har vi under de senaste 20 åren upplevt en gyllene epok som började med Robocop och slutade med Transformers.
Att se, verkligen se, en enorm långtradare med flames målade på sidan förvandlas till en robot som sedan ger sig in i ett KNYTNÄVSSLAGSMÅL med en annan robot, gör fantastiska saker med min själ. Det... Det är som om små blommor slår ut i kroppen. Med ljudliga - tecknad films-lika - boinnng. Jag älskar filmer som börjar med hur en ensam dataoperatör på nån amerikansk armébas plötsligt märker en konstig grej på radarn (and it´s moving fast, sir).
Många filmer börjar så men få levererar (minns den amerikanska Godzilla).
Okej då, men vad gör vi nu? Min inre trash-gris behöver tillfredställas. Men vad skulle vara en större kick? Kanske att ligga med de där runda bergen i bakgrunden på första leveln i New Super Mario till DS och sen äta upp dem.
Jag vet inte.

Det enda, ENDA, som kunde gjort Transformers ännu bättre hade varit mer klassisk amerikansk FM-Rock på soundtracket. Med lite Journey och REO Speedwagon hade filmen gått från en stark tolva på en åtta-gradig skala till... typ en otydbar och kryptisk symbol på ett utomjordiskt språk.

Detta om detta. Nångång ska jag berätta varför jag tycker Heroes är skittråkigt.

Tillbaka på jobbet

Efter att ha varit ledig i två veckor mjukstartar jag 2008 års kreativa verksamhet. Hjärna och händer som varit zonkade av kalorier och slappande måste varsamt värmas upp. Inget för stort eller tungt. Skynda långsamt. En liten akvarellmålning för att liksom doppa tån är perfekt.

Jag kallar den Apa mot Haj:

Insikt under julhelgen...