Videokväll: Shock Waves

Jag raljerar förstås. Det är vad jag gör. Men i själva verket tyckte jag att den här filmen var riktigt bra när jag såg den. Den hade en lite kvävande, kall och otäck stämning. Till skillnad från de andra filmerna jag gör mig lustig över i Videokväll-serien skrattade man aldrig en enda gång. Och redan när jag var en dum tonåring hade pulpapan i min själ vaknat, så jag ÄLSKADE förstås premissen där nazistiska vetenskapsmän inte bara skapat soldatzombies, utan FISKsoldatzombies!

Så min ovanpåflytande serie är egentligen djupt orättvis.

Jag minns att jag stod i videoaffären många gånger och rös åt det vansinnigt coola omslaget innan jag vågade hyra den:

Bob-Henry

Klicka=STÖRRE!

Ett litet skämt

Det är roligt först när man känner till det här.

(klicka=större)

Förövrigt... De här hyfsat aktuella skämtteckningarna gör jag för GT´s kultursida. Detta är FÖRRA veckans teckning. Ni som bor i spridningsområdet kan kolla i själva papperstidningen varje tisdag för då publiceras en ny. Eller så kan ni kolla på webben.

Aktuellt i hyllorna

Jag vill göra er lite extra uppmärksamma på två grejer som finns ute nu

I Bamses Äventyr nr 22 kan ni läsa mitt MAGNUM OPUS från min period som Bames-författare, nämligen "Bamse & Grönsjukan" som publicerades första gången 1995. Det är en tjugo sidors EPIC full av båtfärder till dimomhöljda öar, stora monster och räddningar i sista minuten. Det är ett av de bästa Bamse-manus jag någonsin skrev. Trogna bloggläsare vet att jag ser Bamse-spökskriveriet som ett av de roligaste brödknäcken jag haft. Just för att Bamse, för mig iallafall, i grund och botten är en äventyrsserie. Så man kunde fläska på med jättespindlar, sällsynta mystiska blommor och onda sabotör-sorkar. Jag älskar äventyr. ÄVENTYR! Maxat tjoflöjt och pulpglädje. Fast det har jag tjatat om tillräckligt.

Jag intervjuas dessutom i all korthet i senaste numret av seriefrämjandets tidskrift om serier Bild & Bubbla nr 179. Jag pratar om min kreativa process, vilka pennor jag använder och om hur svårt jag har att koncentrera mig. Därefter följer en tjugosidig skissbilaga där jag visar upp och kommenterar allehanda teckningar och kladd varav det mesta inte har publicerats nånstans förut. Utom här på bloggen då. Jag är ganska nöjd med hela anrättningen .

Sen är jag ju med i de senaste numren av Larson, Elvis, Ernie, Kapten Stofil och Sweden Rock Magazine också. Ifall ni ändå ska köpa tidningar liksom...

Videokväll: Thunder

Nån har sagt att TV´n är som en spargris som man stoppar ner tid i. Dock har ingen klurat ut hur man får tillbaka den. Skrock skrock underfundetle...

Så nu kan ju den sura jävla 40-talist som kom på det hålla käft i resten av sitt liv. Hade jag inte kollat så mycket på video på 80-talet hade jag inte varit den jag är idag. Och jag hade inte gjort den här serien. Att det handlar om ett First Blood-ripoff komplett med hopp från berg i slow-motion fattar alla. Fast med en indian istället för en italienare. Jag minns ärligt talat inte så mycket av den mer än att det flögs oerhört mycket helikopter.

Den Göteborgare som avses är majorna-sonen Bo Svenson. Han är väl idag mest känd som prästen i Kill Bill men han har skjutit ut sin hårdinghaka i filmer som "Gold of the amazon women" och avsnitt av "Kung-Fu" och "Fall Guy" sedan 70-talet. Han var precis som jag inblandad i Göteborg Film Festival 2002 men jag vågade aldrig gå fram och prata med honom. Plötsligt stod den där välfriserade FBI-agenten man sett i hundratals TV-deckaravsnitt femton meter bort i hotell-lobbyn och utstrålade "i used to be a marine"-vibbar.

Då går man inte fram och blurtar ur sig "Tjena Bosse jag bor i Masthugget så vi är ju i princip änna grannar vettladu".

I vilket fall som helst så var Bo´s mamma musiker och känd som "Dragspels-Lola" på allehanda uteställen i Göteborg med omnejd. Jag har ingen aning om hur hon såg ut så min teckning är en gissning.

Här är trailern:

Det finns en Thunder 2 (och en Thunder 3 som jag inte sett). I den är den långhårige indianen plötsligt sheriff i samma håla som han spränger i bitar i den första filmen. Nu är det över tjugo år sedan jag såg den men förklaringen till det hela är i STIL med "Jag vet att han gjorde en del dumma grejer då men nu är det som det är och så pratar vi inte mer om det". Bo är med igen. Det flygs fruktansvärt mycket helikoptrar i öknen i den också.

Johan Wanloo den förste

En fråga jag får minst lika ofta som "Var får du alltifrån?" är "Wanloo, är det Holländskt eller?". Svaret är Njaeoo.

Den fryntlige herrn på bilden ovan är min farfars far, Johan Karlsson. Han började jobba inom tullmyndigheten på Öckerö i Göteborgs norra skärgård i slutet av 1800-talet. Ett villkor för att han skulle få jobbet var att han bytte efternamn. Det ansågs att det fanns för många som hette Karlsson inom tullen på den tiden.

I samma veva läste Johan äventyrsromanen "Fribytaren på Östersjön" av Viktor Rydberg. I den figurerar en hjältefigur vid namn Mynther Vanlo, en holländsk kvinnotjusare som var en hejare på ritt och fäktning.

Så Johan Karlsson bytte namn till Johan Vanlo. Eftersom min släkt alltid har varit förtjust i prål och utanpåverk muterade Vanloo med tiden först till Vanloo och slutligen till Wanloo.

Det är historien bakom namnet. Ja, Holländskt är det ju onekligen men vi är bohusländska feskargobbar in i märgen.

Johans son, min farfar (som jag aldrig träffade), hette Ragnar. Han hade en väldigt märklig fobi.

Han var nämligen livrädd för att bli hungrig.

Märk väl att han inte var mer intresserad av mat eller mer matglad än andra. Det var SKRÄCKEN för att bli HUNGRIG som var det centrala. Hungern var tvungen att pareras till varje pris.

Mot slutet av sitt liv, på 60-talet, bodde han i ett rum i nedervåningen i samma hus som mina nygifta föräldrar. Så när det t ex var dags för middag så lagade han först en liten för-middag på spritköket nere i sitt rum. Sen åt han själva middagen i stora köket tillsammans med mina föräldrar. Efter det lagade han ytterligare en liten extramiddag i sitt rum. Sen var det dags för kvällsmat och proceduren upprepades. Sådär pågick det hela dagarna. Naturligtvis var han stor som ett hus. Han fick också ångest av att folk gick ner i vikt. När min mamma bantade några kilo efter att ha fått min äldsta syster kunde han med gråten i halsen säga till min pappa "ser du inte, hon är för MAGER!"

Jag kan inte låta bli att tycka att tanken på att vara RÄDD för att bli hungrig är någonting väldigt komiskt. Och, till skillnad till från så mycket annat, nåt man kanske skulle kunna ta och göra en serie på nångång.

Videokväll: Atlantis Interceptors

Jag tittade mycket på video under min enda ungdom sådär i slutet av 80- början av 90-talet. Häromåret tänkte jag att all den tid jag ägnade åt att kolla på flimrande våldsVHSer hemma i den svarta skinnsoffan i nedervåningen i föräldrahemmet skulle betala sig åtminstone en aning. Så jag gjorde ett gäng sidor med titeln Videokväll där jag helt enkelt körde referat på de flängdaste filmerna jag sett, Henrik Lange-Style. Jag gjorde fem stycken innan jag fick annat att göra. Videokväll har hittils publicerats i Hjälp, Kapten Stofil och Nya Upplagan. Nu tänkte jag köra dem här, med extramaterial. Så först läser ni serien däruppe.

Och sen kollar ni in trailern till själva filmen:

Den i särklass viktigaste lärdomen...

... Jag tog del av under semestern var att det inte finns några vinnare i ett vattenkrig.

Och därmed är jag tillbaka. Nu drar vi i ångloksvisslan och kör på fram till jul. Jag vet att jag lovade de sedvanliga nidbilderna av seglare men jag har inte gjort några såna i år. Jag åt desto mera korv. Jag skrev dock i smyg ett manus till en serie ni kanske får läsa 2011 istället.