måndag 17 augusti 2009

Johan Wanloo den förste



En fråga jag får minst lika ofta som "Var får du alltifrån?" är "Wanloo, är det Holländskt eller?". Svaret är Njaeoo.
Den fryntlige herrn på bilden ovan är min farfars far, Johan Karlsson. Han började jobba inom tullmyndigheten på Öckerö i Göteborgs norra skärgård i slutet av 1800-talet. Ett villkor för att han skulle få jobbet var att han bytte efternamn. Det ansågs att det fanns för många som hette Karlsson inom tullen på den tiden.
I samma veva läste Johan äventyrsromanen "Fribytaren på Östersjön" av Viktor Rydberg. I den figurerar en hjältefigur vid namn Mynther Vanlo, en holländsk kvinnotjusare som var en hejare på ritt och fäktning.
Så Johan Karlsson bytte namn till Johan Vanlo. Eftersom min släkt alltid har varit förtjust i prål och utanpåverk muterade Vanloo med tiden först till Vanloo och slutligen till Wanloo.
Det är historien bakom namnet. Ja, Holländskt är det ju onekligen men vi är bohusländska feskargobbar in i märgen.

Johans son, min farfar (som jag aldrig träffade), hette Ragnar. Han hade en väldigt märklig fobi.
Han var nämligen livrädd för att bli hungrig.
Märk väl att han inte var mer intresserad av mat eller mer matglad än andra. Det var SKRÄCKEN för att bli HUNGRIG som var det centrala. Hungern var tvungen att pareras till varje pris.
Mot slutet av sitt liv, på 60-talet, bodde han i ett rum i nedervåningen i samma hus som mina nygifta föräldrar. Så när det t ex var dags för middag så lagade han först en liten för-middag på spritköket nere i sitt rum. Sen åt han själva middagen i stora köket tillsammans med mina föräldrar. Efter det lagade han ytterligare en liten extramiddag i sitt rum. Sen var det dags för kvällsmat och proceduren upprepades. Sådär pågick det hela dagarna. Naturligtvis var han stor som ett hus. Han fick också ångest av att folk gick ner i vikt. När min mamma bantade några kilo efter att ha fått min äldsta syster kunde han med gråten i halsen säga till min pappa "ser du inte, hon är för MAGER!"
Jag kan inte låta bli att tycka att tanken på att vara RÄDD för att bli hungrig är någonting väldigt komiskt. Och, till skillnad till från så mycket annat, nåt man kanske skulle kunna ta och göra en serie på nångång.

9 kommentarer:

jacobsteel sa...

hahahaha... det var lätt den roligaste fobin jag läst om på länge...

Repoman sa...

Trevlig historia!
Det är viktigt att inte glömma sina förfäder, särskilt dom som är rädda för att bli hungriga. :-D

Alma sa...

Han hade kanske upplevt verklig hunger i sin barndom.

Kim L sa...

Alma har nog en poäng, hunger nu och hunger då är nog ganska annorlunda. Beroende på samhällsklass givetvis, men onekligen riktigt roligt!

Johan Wanloo sa...

Johan hade ett, i sammanhanget, högstatusyrke och det gick inte någon nöd på Ragnar. Visst, under krigsåren rådde det säkert brist på vissa livsmedel men då var han medelålders. Det var snarare en kulturell grej. Det var FINT med en stor mage med en klockkedja över.

Andreas sa...

Du borde kalla dig "Johan Wanloo II" eller "d. y.". Bara för att du kan.

ptr sa...

jag har en kompis som har nån farfars far eller liknande som också fick byta efternamn fast detta inom armén. han fick välja mellan rinaldo eller voltaire och valde det förstnämnda.

Carlh sa...

Haha intressant att din äventyrslitteraturfäbless verkar ligga i blodet.

Föresten är Ragnar inspiration bakom Fede Jens, i ett avsnitt av De Äventyrslystna Karlakarlarna.

Johan Wanloo sa...

Nej det är han inte. När jag gjorde De äventyrslystna karlakarlarna 2: Fett med megadöd kände jag inte till min farfars komplicerade förhållande till ätandet.