Bokmässa 2, eller att framställa sig själv som ett första klassens rövhål!

Här är en artikel jag skrev i samband med bokmässan för två år sedan. Den publicerades på GT/Expressens kultursida. När Sture Hegerfors läste högt ur den då jag fick Adamson-statyetten förra året skämdes jag över min egen skitstövlighet. Men det gick snabbt över så här är den IGEN:

Idag ska jag besöka bokmässan för tjugonde året i rad. Jag har inte riktigt bestämt mig för vilken attityd jag ska ha när jag passerar de långa köerna utanför. Kanske småstressat målmedveten.
Jag har verkligen inte tid att stå i nån kö. Jag ska träffa viktiga människor och signera böcker.
Eller nonchalant med en anstrykning av hånfullhet.
Jag är Johan Wanloo...Tvåfemtedelskändis! Flytta på er!
Antagligen blir det både och.

Tjugo år. Jag hajade till när jag insåg att jag besökt mässan så länge. I början var jag verkligen inte så full av mig själv som jag är nu. Storögt beundrande bad jag om autografer från mina idoler. Att få höra Sergio Aragones säga ”here you are” efter att ha kladdat en figur på två sekunder i ett seriealbum gjorde mitt vinterhalvår. Med knäna formligen vibrerande av nervositet visade jag mina tonåriga serieförsök för allehanda tröttögda redaktörer. Men det var då det.
Missförstå mig inte. Jag är precis lika sprallig av förväntan inför bokmässan nu vid 33 års ålder som vid 13. Fast anledningarna är andra. Idag innebär bokmässan ett slags kvitto på att jag lyckats.
Nuförtiden är det mig små nervösa serienybörjare storögt ber om autografer. De som för tio-femton år sedan var mina idoler är kollegor och goda vänner idag. När mässan stänger kommer vi antagligen dricka cocktails i någon hotellbar och under frodiga herrklubbsgarv snacka skit om de värsta miffona som passerat våra montrar.

Vägen till toppen har varit lång. Jag tänker på de första gångerna jag kom in gratis. Då var det för att volontärarbeta i seriefrämjandets monter. Efter några år började jag tycka det var töntigt men i samma veva hade jag kommit in i fanzine-svängen på allvar vilket berättigade till presskort. Seriefrämjandets monter fungerade fortfarande som någon slags samlingspunkt men jag var noga med att försöka utstråla nån slags ”för fräck för att EGENTLIGEN hänga här”-vibb. Ytterligare några år senare hade jag kommit ut med min första bok och då hälsade man knappt på de gamla trotjänarna hos seriefrämjandet längre.

På den vägen är det. Ganska sorgligt egentligen. Att ett visst mått av framgång innebär automatiskt odlande av alla de latenta skitsövelstendenser man kan tänkas ha inom sig. Men jag är inte mer än människa. Fyra dagar om året får jag smaka en yttepyttig smula av hur det känns att vara rockstjärna. Fyra ynka dagar. De andra trehundrasextioen sitter jag på min häck och ritar och kröker rygg för redaktörer och oroar mig för ekonomin och blir inte igenkänd nån enda gång på stan. Jag är den typ näst näst näst största fisken i en jävligt liten damm. Kan jag då inte få hållas? Kan jag inte få känna den där svävande känslan av tillfredställelse man får av att gå före en kö eller säga ”du, jag har inte tid just nu” när någon sträcker fram ett autografblock, eftersom en annan tvåfemtedelskändis kommit fram för att hälsa?

På måndag är det hela över. Då kan jag fundera på det sjuka i det hela och skämmas över att jag är en sådan statustorsk. Men det är då det. NU står självgod-o-metern på max. Vi ses på mässan!