Det är ju den tiden på året...

Och jag ser ingen anledning att bli irriterad för att de gapar och tutar lite. Jag gjorde det aldrig iofs. Visst, jag tog själva studenten men vägrade kategoriskt att delta i festligheterna. Full hade jag redan börjat bli sisådär varannan helg ändå så jag tyckte det fanns bättre anledningar att bli plakat än att man slutat en skola man inte ville gå i från början. Den hundralapp som studentmössan kostade kunde jag lika gärna lägga på något vettigare. Som serietidningar. Eller cigaretter. Jag tror jag var den ende i hela min skola som inte hade studentmössa. Rent allmänt har jag alltid tyckt det här med studentkläder är både förbryllande och komiskt. För jag fattar att poängen är att man ska "klä sig fint". Men studentklädsmodet verkar existera i sin helt egen dimension helt frikopplad från samtiden. För bara en kväll skall sjuttonåriga pojkar och flickor klä sig som om de är på väg till en bossanovakväll på ålderdomshemmet på 60-talet. Vem annars än nån som spelar hammondorgel på danmarksbåtar, Ron Jeremy eller ett jävla drygo bär vit kostym med sånt där rött tygstycke runt magen (vad det nu kallas) egentligen? Varför är en räkskalsfärgad glansig klänning en bra idé just när man tar studenten men alla andra dagar nåt som bara en riktigt RIKTIGT galen uteliggartransvestit skulle ha på sig? Dessutom skall man ha på sig en märklig liten mössa som får bäraren att se ut som en korvgubbe i en pilsnerfilm. Jag fattar det inte.

Eller så kan man ta det hela ett steg till. Som killen min kompis Tommy såg för några år sedan när det var studentdags. Den ena tutande lastbilen med flaket fullt av tjoande studenter efter den andra kommer körande. Plötsligt kommer en enorm lastbil med bara en enda ensam kille på flaket. Han har mössa och vit kostym. Flaket är dekorerat med löv och grenar. Han står upp och viftar med armarna.
Och vrålar "VISA PATTARNA!"

Ute nu!

Larson! nr 6-2008 där jag har med tre sidor. Sexy President får mindervärdeskomplex. Kjell i Kjell & Ivar - Metalkrigare drömmer om att härska i helvetet men får i nuläget nöja sig med att jobba på elektronikvaruhus och slutligen har Jim & hans kamrater ALDRIG varit så nära guldankan som den här gången!



M nr 5 - 2008 är en tidning värd att åka till norge för att köpa. Tre nya sidor publiceras där för första gången någonsin. Temat är STRYK. Alla får enormt mycket spö på mina sidor den här gången av nån anledning. Professorn spöar upp Jims föräldrar. Åke Ninja ödelägger en hel stad. Osv.

Ernie 3 - 2008 är ytterligare en norsk tidning jag medverkar i. Den här gången kör de 8 sidor Bob-Henry. Vilket betyder att jag måste rita nya på stubben.

Glöd nr 2 - 2008 innehåller Farbror Einars vidare öden och äventyr. Glöd är gratis på de flesta skolor.

Krysset nr 6 - 2008 har en pocketbok som jag illustrerat inplastad på omslaget.



Dessutom har jag illustrerat, i färg och allt, en brochyr om företagskultur. Gratis är den också men enda sättet att få den är om du jobbar på en av landets större mobiltelefonoperatörer.

Gratis är också mina teckningar på Skånska Dagbladets hemsida.

En blå katt

Ritades igår medan jag installerade en drivrutin.
Och det är så halvslö och semi-ointressant bloggen måste får vara nu ett tag framöver eftersom det å ena sidan just nu råder en febril verksamhet här på Wanloo Entertainment. Osedvanligt många sidor och strippar och bokillustrationer och filmmanus och annat skall färdigställas innan industrisemestern drar igång. Detta är absolut inget jag klagar på. Mycket att göra är frilansarens bästa huvudkudde.
Å andra sidan är det vår och den suger ambitionerna ur kroppen på mig.
Tyvärr är det NI, kära läsare, som hamnar i kläm mellan dessa två motstridiga krafter.
Nu ska jag skissa en sida till Larson. Vem vet vad det blir sen? Andskådning i Slottskogen? Gubbflanering i hamnen? Det enda som är säkert är att det inte blir nåt bloggande. Förrän typ tisdag-onsdag sådär.

Kärlek

Jag tycker om min Nintendo DS så mycket att jag ritade av den.

Vardagsrealism

Det är vad den här bloggen behöver. Och då ska den få det också.
I lördags var jag ensam med båda barnen hela dagen. Mitt i laga-mat-och-städa-och-se-till-att-barnen-inte-slår-ihjäl-varandra-bestyren känner jag att det skulle vara gott och uppiggande med lite kaffe. Men eftersom jag inte tål att dricka mer än en- på sin höjd om jag känner för att utmana ödet- två koppar kaffe om dan beslutar jag mig för att göra TE istället. Ett fönster av relativt lugn öppnar sig och med ett öga på barnen fixar jag mig omsorgsfullt en kopp te. Jag häller i mjölk. Tror jag. Det visar sig att jag tagit fel på paketen och istället har jag hällt A-fil i teet. Helvete. Jag får slänga alltihop och sen händer en massa andra grejer och först en trekvart senare har jag tid att göra en ny kopp. Allt är lugnt. Teet drar. Barnen leker stillsamt. Perfekt.
Och nog fan häller jag i A-fil den här gången också.

För övrigt anser jag att ni ska kolla in min veckoteckning på Skånska Dagbladets hemsida.

Om att ha någonting att säga

Det händer ibland att jag blir intervjuad och då får jag alltid frågan "har du några goda råd till blivande serietecknare?"
Då svarar jag alltid nåt svävande om att "aldrig ge upp" och "kämpa på" och "efter regn kommer solsken" (nä, men ni fattar) och till sist så drar jag alltid till med "och det absolut viktigaste är att ha någonting att säga!"
De av er som gör serier där punchlinen är att vita människor med dreadlocks efter månader av bojkott äntligen fick stängt den hemska pälsbutiken, och som mot förmodan läser det här, sätter förmodligen det rättvisemärkta kaffet i halsen just nu.
Vad fan kan JOHAN WANLOO ha att säga, liksom?
Men att ha något att säga betyder nödvändigtvis inte alltid "stoppa utsläppen" eller "jämlikhet nu" eller "ner med bron".
Att ha någonting att säga kan också vara att man har en fullkomligt ostoppbar lust att rita en triangel med ett vågformat streck ovanför.
Jag har ritat den här figuren 127 gånger i mina skissböcker:



Och jag kommer fortsätta rita honom tills jag skakat ut honom ur lillhjärnan. DET är att ha någonting att säga.
I allt jag gör finns en del av mig. Om det så är en illustration om nya rön gällande bergvärme i tidningen Aktuell Isolering. Vad det än är jag måste teckna letar jag upp en den bit som är JAG och fokuserar på det. Så måste det vara. Annars kan jag lika gärna jobba på bruket. Jag har aldrig någonsin gjort något enbart för att hyran måste betalas och barnen behöver nya vinterskor och osten har blivit dyr.

Den bittre, onde och avundsjuke Johan Wanloo, som helst vill stå på en slottsmur och skjuta eldbollar från händerna på flyende bybor samtidigt som han vecklar ut sina enorma fladdermusvingar mot den eldröda himlen, gör serier som den här:



Den snälle, fine Johan Wanloo som tycker vi borde hjälpas åt att göra världen till en bättre plats för alla och som anser att det är den starkes plikt att hjälpa den svage gör serier som den här:



Det trodde ni inte va? Att det var det De Äventyrslystna Karlakarlarna handlade om?

Jag har SKITMYCKET att säga. Vad exakt det är vet jag inte riktigt. Jag har i runda slängar ritat 76 serier och 43 illustrationer hitills i år så NÅT måste det vara.

Mina skissböcker är fulla av tjocka wrestlare

Och här är en av dem. Dessutom, spana in min senaste veckoteckning på Skånska Dagbladets hemsida. Ny varje lördag.

Lite pyssel

När man har lite tid över i serietecknarstugan kan man ju alltid roa sig med att göra fejkskivomslag.

Här är grejen den användes till fö (du får scrolla ner en bit och ha hyfsat bra syn).

Och ja, det är sondtracket till Over The Top som ligger och skräpar på ritbordet i bakgrunden.

Grodorna kn*ll*r i vårnatten

Det är i varje fall vad jag tror dom gör. Jag HOPPAS dom gör det iallafall. Jag vet inget om grodor. Jag gick förbi den där pölen under en sen kvällspromenad ute på landet i helgen och de förde ett JÄVLA liv. Man vet ju vad som pågår när katter för en massa oväsen på nätterna. I vilket fall som helst tycker jag grodor är coola. De är nog ett av mina favoritdjur. Grodor och änder. Och Pterodactyler.

Nu blir det fest!

Jag kopplar ner mig några dagar.