Den gamle komikern

En teckning jag gjorde enbart för mitt eget höga nöjes skull. Originalet är 10 gånger 10 centimeter. Blev lite inspirerad av James Kochalkas minimålningar, men eftersom jag inte kan måla for shit fick det bli en teckning istället.

Problem

Jag är ute och gör ett ärende då jag ser en kille komma gående mot mig. Han har händerna i fickorna och går sådär självsäkert spattigt med lätt böjda knän och fötterna utåt. Lite för mycket och han hade signalerat "TJACKPUNDARE" men killen har koll och framstår nu bara som "Eeey ball snubbe på väg liksom." Nonchalant vrider han huvudet en smula åt sidan för att spotta.

Och det går inte. Spottloskan kommer halvägs ut men åker sen tillbaka i munnen. Jag ser att killen blir en smula besvärad och han försöker igen. Det går inte den här gången heller. Spottet vill helt enkelt inte lämna munnen. Det syns att han drabbas av lite lätt panik för nu stannar han och KONCENTRERAR sig på att försöka spotta. Han lutar sig fram och liksom försöker spotta med hela kroppen. Det går inte nu heller. Till slut står han nästan dubbelvikt med armarna ut från kroppen och båda händerna hårt knutna och FRUSTAR ut den ihärdiga loskan.

Där satt den.

Besvärat småspringer han iväg. Det var ett stort mänskligt drama som inte tog mer än några sekunder.

Och jag som bara stod och glodde. Jag kunde ju ha hjälpt till eller nåt.

Min morgon

Först ska barnen till dagis...


Därefter en liten fika för att samla tankarna...



Och sen ägnar man resten av dagen åt skapandet och konsten!

Skröplig

Jag kanske ser kraftfull ut, men i själva verket håller jag på att rämna. Kolla här vad jag numera är tvungen att använda efter år av stenhårt tecknande:



Fast egentligen är det inte så farligt. Faktum är att jag nästan känner mig lite... TUFF.
Lite som en privatdetektiv som har armen i en mitella efter att ha blivit skjuten i axeln. En intressant sak är om man kollar på asken som handledstödet kommer i....



...Så verkar det inte bättre än att själva märket heter Rehband by OTTO BOCK.
OTTO BOCK!!!
Hihi.
Ja jädrars...
Och OTTO BOCK tror jag ser ut såhär:

OGAR!

Klicka = Större!

Helst av allt vill jag rita superhjältar

Jag höll på med ett jobb i går som kändes lite segt och eftersom jag har koncentrationsförmåga som en gråsparv började jag planlöst kladda på ett annat papper och så BLÄRF kom den där snubben ut. Vad kan HAN göra tro?

Till alla som såg mig bära omkring på en blå gummihäst!

Jag är inte tokig, ok? Så titta inte på mig som om jag vore det! Visst, jag bär helt klart en stor blå gummihäst under armen men dra inte direkt slutsatsen att jag är en förrymd knäppskalle för det. Visst, jag kan förstå att en skitlång, skitstor karl med stort hår och stort skägg som bär omkring på en HOPPLEKSAK mitt på ljusan dag kan få varningsklockorna att ringa, men var för en gångs skull i ditt meningslösa heminredningstidningsliv lite öppen och tolerant är du hygglig. Titta inte på mig sådär. Alla Göteborgare över en viss ålder som bor/bodde runt Masthugget/Majorna minns gubben som bar en klarröd damperuk som gärna gick klädd i trenchcoat och shorts. Som då och då bar omkring på en vedklamp a la The Log Lady i Twin Peaks. Med åren blev peruken mer och mer sliten och en och annan dreadlock började sticka ut. Efter ett tag måste den ha gått sönder eftersom gubben började vira fast den vid huvudet med en röd scarf.
Jag är INTE som han.
Jag har mina barn på ett föräldrakooperativ. Det betyder att man ibland gör lite ärenden och utför sysslor för dagiset räkning. Som te x hämtar en blå hopphäst som varit inne för lagning. Det var för BARNENS skull.
Se där. En helt rimlig förklaring.
Så döm inte så kvickt nästa gång.

Jag har för övrigt placerat min blogg i Göteborg på bloggkartan.se!

Vi får väl se vad det ska vara bra för...

And he must find a way to control the raging spirit that dwells within him

Kolla. Ser ni alla de där små, små rutorna? De senaste två åren har något hänt med mina serier. Sidorna har blivit mer späckade med fler rutor som i sin tur innehåller typ bara... Mer! Mer linjer, mer bakgrunder, mer text, mer allt. Som ska in i de där små jädra rutorna. Som, eftersom serierna är fyllda av så mycket MER, paradoxalt nog bara blir mindre. Jag vet inte hur det blev såhär. Själv tycker jag det förstås är till det bättre. Jag släppte iväg en del rätt slappa sidor mot slutet av min första sejour i Ernie. Det är rätt talande att ytterst få sidor från den perioden fick vara med i Åke Ninja & andra jävlar medans i princip ALLT jag gjort hittils till Larson! ansågs duga.
Men nu börjar tvångströjan klia en smula. Jag kan sitta med en sida med nio exakt lika stora rektanglar som ska fyllas och känna hur det bubblar i händerna att få RITA STORT. Att få fläska på över uppslag med fyra rutor. Att få SLÄPPA LOSS SIN INRE JACK KIRBY OCH KLAFSA PÅ ÖVER A2-ARK SÅ ÖVERARMARNA ÄR ALLDELES SVARTA AV TUSCH NÄR MAN GÅR HEM! NYARGA AAAAAAAAHR!!!

Alltså... Jag vill inte sluta rita Jim & Jakten på Guldankan eller Den minst omtyckte arbetskamraten eller Åke Ninja eller Bob-Henry. Absolut inte. Men jag vill göra nåt annat, nåt större OCKSÅ. Det kanske är dags att göra ett nytt, längre seriealbum? Med en lång historia? Ja, jag tror det. Inte De Äventyrslystna Karlakarlarna. De får vänta ett tag till och dessutom håller vi ju fortfarande på med det som förhoppningsvis ska bli en film. Nej, Felix och El Fjongo får vänta ett tag till innan det är dags för comeback i serieform. Det är dags att göra nåt HELT annat. Jag har ingen aning om vad och absolut inget när. Men beslutet är taget.

Skärgården

Här vill man bo.
Inte jag, märk väl. Utan "man".
Många av er läsare är tio-femton år yngre än mig och jag kan upplysa er om att när man kommer upp i 35-årsåldern vill man plötsligt inget hellre än att bo på LANDET. Så är det. Jag vet inte vem som bestämt det. Mia Skäringer eller Martin Timell eller nån. Börja bospara redan nu. Jag måste dock ha missat det informationsmötet eftersom jag fortfarande vill bo i stan. Jag vill höra evighetsbruset från trafiken annars kan jag inte somna. Det är mina barns öde att växa upp i stan. Det kommer göra dem gott.
Det är inte betongen som är omänsklig, det är skogen.
Jag hälsar gärna på en liten stund. Tar en promenad och visslar lite. Men det finns hela tiden en känsla av att katastrofen lurar runt hörnet. Att marken närsomhelst ska spricka och lavan börja spruta upp.
Eller att zombierna ska börja rassla ut ur buskagen.
Typ såhär:

På ritbordet just nu...

Oj oj... Det ser ut som om det är stora omvälvningar på gång i Jim & Jakten på Guldankan. Kommer någonting någonsin mer bli sig likt?

Jag "jockade" skivor i fredags

Jag kanske skulle sagt till INNAN det hände istället för efter, så att eventuella intresserade Göteborgare i läsekretsen skulle kunnat kolla in det hela, men jag skyller på att det har varit mycket att göra den senaste tiden och att jag faktiskt inte riktigt vet hur jag ställer mig till det här med att "jocka" "skivor" EGENTLIGEN. Å ena sidan är det väldigt roligt. Å andra är det faktiskt lite pinsamt. I vilket fall var det jag, Jacob Stålhammar och i viss mån Joakim Thedin som drällde våra "vi var fräcka på 90-talet"-vibbar över anrika restaurang Klara i fredags. VI hade kul åtminstone. Gästerna var, om de överhuvud taget reagerade, en smula fientliga. Vi tröstade oss med att personalen iallafall tyckte det var trevligt. Mot slutet var det så lite folk att vi släppte alla idéer om publikfrieri och skamlöst körde tolvminuterslåtar med Meatloaf och Rush. Där fick ni, popsnören!

Här är några av de låtar jag spelade: