Här är en idé till en coffetable-bok som jag slänger ut till alla mina kontakter i förlagsvärlden: En flådig och dyr coffetablebok om sjukhuscafeterior i Sverige.
Fint arrangerade bilder. Småputtrig text. Perfekt gåva till alla som redan har de där kitchiga böckerna om gamla bensinmackar eller tablettaskar.
Vadå tror ni jag skojar?
Jag älskar sjukhuscafeterior! Det är inget ironiskt, inget höhö-kolla-mig-jag-tycker-tvärtom.
Mina känslor i den här frågan beror på två saker:
1) Jag är född och uppväxt i en jävla håla.
2) Från det att jag var två år var jag tvungen att besöka ögonläkaren flera gånger om året.
De här besöken var ENBART något lustfyllt för mig eftersom man först fick åka bil från ön in till stan. Bara DET var oerhört spännande. Efter den rutinmässiga ögonundersökningen var det dags för den verkliga höjdpunkten; Festis, mazarin och sedan ett nytt nummer av vilken serietidning jag ville... i sjukhusets cafeteria! Det var det bästa jag visste.
Ute på Hönö fikade man bara HEMMA hos folk. Inte i ljusa, öppna lokaler med golvväxter och stora fönster. Hos mina föräldrars kompisar fick man smuliga hembakade kakor. Inte chocksöta fabriksmazariner med osannolikt slätt sockerhölje i silvriga formar. Det var som godsaker från rymden.
Ända sedan den tiden associerar jag sjukhuscafeterior med framtidsförhoppningar, utveckling och civilisation.
De fyller mig med frid och glädje.
Inlägg
6 kommentarer:
Du har något där. Sjukhus när man är liten är tufft och fint.
Tja, där ser man. Du har vuxit upp i vad som förefaller vara en idyll, en Astrid Lindgrensk Saltkråkan, fast på rättkusten. Och ändå smäller sjukhusfiket högst...
Du har aldrig funderat på att söka för det...? ;-)
Här i världsstaden Mariehamn ägnade jag mina barndomsfikastunder på flygplatsens kafé. So I hear you.
John: När det kommer till kritan kan idyller vara väldigt tråkiga, eftersom det inte händer ett skit där. Inga biografer eller roliga affärer, ett obefintligt kulturliv, och årets händelse är när Svensson körde på grannens hund.
John B Good: Man hör inte det underbara ljudet av lastbilsdäck på blöt asfalt i Astrid Lindgren-idyller.
Åh, är du från Hönö.
Skicka en kommentar