Bokrean

Innan jag glömmer... Det finns en hel drös böcker med Wanloo-inslag i årets bokrea. Perfekt läge för den där riktigt maniske komplettisten att täppa hålen i samlingarna således. I en av katalogerna såg jag boken med norgehistorier jag illustrerade häromåret och när jag själv slog en lov kring reaborden tidigare idag såg jag inte bara Kapten Fett och den senaste Bellman-boken utan även ett gäng Dassböcker. Alla med massor av teckningar av MIG!
Jag köpte inget på bokrean för övrigt. Det gör jag nästan aldrig numera. En gång i tiden drabbades även jag av den där mystiska bokreamasspsykosen som får en att på allvar fundera på att köpa tjocka presentböcker om krigsfartyg för 149 spänn.
Men inte längre. Boksamlardjävulen i mig är UTDRIVEN och UPPSPÖAD. Han satte sin sista potatis när jag slängde, gav bort och sålde HUNDRATALS böcker när barnen behövde mera utrymme. Jag är fri, FRI, FRI!
Sen har jag typ en HALVMETER serier jag föresatt mig att läsa också. Essential Ghost Rider lockar mer än Stieg Larssons senaste liksom.

The Johan Wanloo Show

En alltmer högludd pöbel undrar vad som egentligen händer med mitt lilla nätradioprogram The Johan Wanloo Show. När kommer nästa program? Har jag lagt ner? Svaren är "vet ej" och "nej". För det första... Jag har ingenting emot en försynt fråga om hur landet ligger, men att TIGGA efter grejer som är gratis till att börja med är INTE snyggt så lägg av med det genast. Den som vill hjälpa till kan ge fan i att gnälla och skicka mig en ny mikrofon istället. Min gamla är slut.
För det andra... The Johan Wanloo Show är ett tidsfördriv. Det jag gör istället för att spela golf eller lacka båten. Just nu har jag ingen tid att fördriva. Jag fokuserar på kärnverksamheten, dvs tecknandet och skrivandet. Jag har två barn som vill träffa sin pappa ibland. BLAJANDET får vänta. Sen har jag ju hela den här BLOGGERIGREJEN att tänka på nu också. Jag har börjat komma ut ur min blogförnekelse. Tidigare har jag intalat mig att jag inte alls är en bloggare EGENTLIGEN och jag hellre hittas död i ett dike än tillhör nån jävla "blogosfär" men nu har min yta börjat krackelera. Det här är ju skoj. Kommentarer är ju mer beroendeframkallande än crack.
Men min avsikt är absolut att The Johan Wanloo Show ska återvända. Så i väntan på nya avsnitt kan ni gosa med de gamla.

Fredagskladd

Rahrrr!!!

Mesrock will never die!

I mitt korståg för den mäktiga amerikanska MESROCKENS ära har nu turen kommit fram till Cheap Trick. Fast Cheap Trick var och är så mycket mer än bara mesrock. De är den felande länken mellan precis allt. Hanoi Rocks och Pantera, Nivarna och Melody Club... Allt du kan TÄNKA dig. Samtidigt som det mesta de gjorde får plats under hatten "Amerikans radiorock" så gjorde de låtar som inte kan beskrivas som något annat än "punk" långt innan det ordet existerade som genremarkör. Och Metal. Och pop. Och softa ballader. OCH PÅ NÅT MÄRKLIGT SÄTT LÄT DE LIKADANT HELA TIDEN IALLAFALL!
De bröt precis alla regler rent visuellt. De tog lärdom från Ramones genom att se exakt likadana ut i precis alla år. Sen struntade de i allt Ramones sagt genom att låta varje medlem ha en HELT egen stil. Sångaren var en typisk rocksnygging som tonårstjejerna gillade. Basisten en tuff hårding. Gitarristen en vindögd dåre i keps, fluga, för korta byxor och färgglada stickade tröjor. Sist men inte minst den tjocke banktjänstemannen bakom trummorna. Genialt.

Och en tanke bara... Visst är det helt GALET att jag inte har ett eget radioprogram? Med min smak och det faktum att jag kan så jävla mycket SKIT? Jaja. Surrender med Cheap Trick vareja:

Ur nästa Flygande Kaninen

Klicka på bilden så blir den större.
Äntligen fick jag tillfälle att teckna lite nattligt hamnmys.
Är ni inte helt TOKNYFIKNA på vad som pågår?
Den Flygande Kaninen Hjälper En Dinosaurie kommer till sommaren. Häng på låset!

Ny serie!

Jag håller på att starta en ny serie. Med fasta figurer. DET är inte varje dag.
Serien heter ROCKPAPPAN och varje avsnitt kommer att publiceras i TVÅ tidningar. Dels i Sju89 som är en gratistidning för högstadieungdomar och dels i Ett23 som delas ut till gymnasister.
Vad går det hela ut på då?
Enkelt utryckt (eller rättare sagt, lite invecklat och krystat utryckt)... Jag har, som regelbundna läsare av den här bloggen säkert har märkt, inget emot att flasha med mina obskyra 80-talshårdrockskunskaper. I Rockpappan gör jag inte bara det utan driver dessutom med mig själv FÖR att jag gör det. En win-win situation.
Första avsnittet kommer väl om en vecka eller två. Kolla in om ni har möjlighet.

Kulturkollen februari

Läsning

Jag har inte läst en ordentlig bok sedan mitten av december och det var en självbiografi av en porrtidningsredaktör.
Men som småbarnsförälder följer man gärna minsta motståndets lag. Och läser drivor av dumma serier t ex. DC Comics Showcase-serie med skitbilliga telefonkatalogstjocka album med Silver Age-serier går från klarhet till klarhet. Jag har i princip köpt allihop. Det har sagt förut och tål att sägas igen; DC-serier från sent 50-tal, tidigt 60-tal är det ABSOLUT mest flängda som går att läsa. Å ena sidan är bilderna så stiffa att man kunde tro att de var tecknade av bankdirektörer. Å andra sidan är manusen så invecklade, långsökta och krystade att de till slut äter upp sig själva. Att sjunka ner och läsa hundra sidor Stålmannen från tidigt 60-tal på raken är nåt av det mest hypnotiska och underliga man kan uppleva. Just nu läser jag Showcase-utgåvan av The Phantom Stranger som handlar om en kryptisk spöksupehjälte iklädd kostym, polo, slängkappa och en aningens för liten hatt. De här serierna är från sent 60-tal så skurkarna är alla djävulsyrkarhippies med långt hår, solglasögon och pärlhalsband. Jag älskar när mainstreamserier försöker vara tidsenliga och "snacka kidsens språk" och det tretiofem år senare kommer tillbaka och biter dem i häcken.
Ett annat exempel på det är Dazzler som jag av nån märklig anledning läst ett trettiotal nummer av (de var billiga). Det var Marvels försök att göra en discoserie i början av 80-talet. Synd bara att den kom hur många år som helst försent. Det skulle vara som att göra en "dansmusik i manchester"-serie nu. Dazzler har superkrafter men vill helst slå igenom som sångerska. Problem och typisk marvelfigurs-angst uppstår. Det är så uppenbart att dom ville göra en "kvinnlig spindelmannen av idag som kidsen kan relatera till". Tji fick ni. Istället blev det hopplöst föråldrat slöseri med träd som kultcyniker som jag kan ligga i soffan och fnissa till idag. Men den har den där ogripbara känslan av "1981" som jag gillar.
Annars är ju mangan Dragon Head det bästa jag läst på flera år. Det är postapokalyps, skräck, elände och tonåringar i fara. Har en touch av den där Lost-mysiga känslan av "vad är det som händer egentligen?" fast tio gånger ondare.

Lyssning

Jag har diggat skiten ur Dee D. Jacksons debutskiva Cosmic Curves ett tag nu. Det är nån slags organisk disco med en anstrykning av Kate Bush-komplex och... progg? Allt stöpt i en klädsam Science Fiction-kostym. Kolla in den här YouTube-länken så fattar ni vad jag menar. Jag höll på att skriva att alla artister som är klädda som superhjältar per definition är bra men det stämmer inte för det måste betyda att The Ark är bra och jag tycker ju The Ark är SKITDÅLIGA.
Annars har Rise of the Antichrist med Bewitched legat på heavy rotation i det Wanlooska hemmet den senaste tiden.

Rörligt

Smallville har seglat upp som en ny TV-seriefavorit NÄSTAN i klass med Buffy. Jag är inne på tredje säsongen nu. Visst, den har sanslösa skönhetsfel... Som att den kan vara makalöst mesig i sina stunder... Varje avsnitt är dränkt i sån där HORRIBEL modern amerikansk emo-rock och ljussättningen är grotesk. Men det som är bra är skitbra. Jag är helsåld på konceptet med lillgamla tonåringar som bär världens problem på sina axlar. Jag får inte nog. Halva seriens behållning är ju Lex Luthor som man bara VÄNTAR på ska bli skogstokig och superond.
Smallville har också gett mig de största nördkickarna på länge. Det är små detaljer som när Clark Kents pappa är ute och kör i sin lastbil och på bilradion spelas ledmotivet till Dukes of Hazzzard som samme skådis hade huvudrollen i på 80-talet. Och i avsnittet där Christopher Reeve medverkar och man svagt i bakgrunden hör John Williams ledmotiv från Superman-filmerna... Ja då fladdrar det en smula av maffighetskänslor i hjärttrakten! Jag ber inte om ursäkt för mina geek-böjelser.

Och därmed finns det inte spår av fritid kvar.

Go Yogi!

Här är lite kladd av typen "Orkar inte jobba men vill rita". Det är ju Hanna Barbera-figuren Yogi Bear. Det är först på äldre dar som jag inser hur sanslöst påverkad av Hanna Barberas snygga, enkla och rasande effektiva figurdesign jag egentligen är. Jag tror det beror på att när man växte upp på 70-talet i den kommunistiska randstaten Sverige där det på sin höjd visades tecknade filmer på TV en gång i kvartalet (RIKTIGA tecknade filmer alltså, tjeckiska siluettanimationer trycktes ner i ens hals på daglig basis) så var det som att bli BRÄNNMÄRKT I HJÄRNAN när man väl FICK se nånting roligt. Det sa FRZAZZ så var ens uppfattning om vad som var bra och snyggt och fräckt cementerad. Så ungefär som Jamie Hernandez stil består av lika delar Jack Kirby och Acke består min stil av lika delar Robert Crumb, Peter Bagge och Hanna Barbera.
Enkelt uttryckt. Imorrn har jag säkert ändrat mig.

Sanningen om serietecknaren

Ja jag vet att det knappast finns ett sexigare ord än "serietecknare". Jag trivs både med själva jobbet och den sociala identiteten som en gris i skit. Men det är ju inte hela sanningen. Utöver serierna gör jag också DRIVOR av illustrationer i stil med den här ovan. Just denna är från en kvällstidning och illustrerar en insändare som handlar om hur svårt det är att få jobb om man är över femtio. Kanske inte lika galet glamouröst som att teckna "Farbror Einar" eller "De äventyrslystna karlakarlana" men det håller ongarna med vinterskor och pappa med Ipod-tillbehör...

Min nästa bok

Kommer att se ut så här:

Ernie i hardly knew ye

Den stadigt minskande skara som läser tidningen Ernie har vid det här laget märkt att jag inte var med i det senaste numret (1-2007). Jag kommer inte vara med i kommande nummer heller. Ernie och jag har gjort slut. Det här är ingen nyhet för mig. Jag slutade teckna nya serier till Ernie redan i somras. Beskedet att utgivningen skulle minska från 13 nr om året till 6 talade sitt tydliga språk.
Vad ska jag göra nu då?
MASSOR!
Men som vanligt säger jag inget. Att ha hundratjugo saker på gång samtidigt och sedan landa med kanske två av dem är verkligen inget ovanligt för en frilansare. Att skryta vitt och brett om fräna kommande grejer och sen stå där som en fåntratt när inget blir av är ett rookiemisstag. Dessutom har jag ett uppmärksamhetsspann som en hundvalp. Det projekt som framstod som kattens knän igår kan lika gärna åka i papperskorgen imorrn.
Jag säger ALDRIG nåt förrän det är hackat i sten.
Men en titt i kalendern avslöjar att ryktena om min arbetslöshet är betydligt överdrivna.

Men åh JÄDRARS vad jag vill visa er de där serierna jag håller på med nu. Men det får vänta. Till typ kanske sommaren..

Journey härjar i hamnen

Man skulle kunna tro att Michael Rosenbaum, som spelar Lex Luthor i TV-serien Smallville, och jag inte har speciellt mycket gemensamt men där tar ni fel. Vi är båda stora fans av korkad amerikansk mesrock typ Toto, REO Speedwagon och Journey. Under mina tidiga tjugo-år på 90-talet var inte bara jag, utan alla som hade nån slags finger på pulsen, så tragiskt hippa att tapeterna skiftade färg och den här musiken var DET ABSOLUT VÄRSTA man kunde tänka sig. Det gick inte ens att tycka om PÅ SKOJ. Det är kanske därför jag ÄLSKAR det idag. Jag kallar det "flygscens-hårdrock". Lionel Richies och Van Halens hockeyfrilliga kärleksbarn.
Det är catchy.
Det rockar...
...Men bara lite lagom.
Sjunger man nåt känslosamt, ja då ser man ut som man ska bryta ihop.
Sjunger man nåt tufft, ja då hötter man med näven.
Den här musiken var den ironifria generationens soundtrack. Här har punken aldrig haft nån betydelse. Var nåt fräckt så var det fräckt PÅ RIKTIGT. Här bar man inte tröjor med tryck föreställande självlysande tigrar för att det var SKOJ. Här bar man dem för att tröjor med tryck förställande självlysande tigrar ÄR ASTUFFT!!
Det finns ett ord i amerikanskan som saknar motsvarighet på svenska och det är "Awesome".
Jag är AWESOME!
Ni är AWESOME!
Och Journey, dom är fanimej rå-AWESOME!!