onsdag 14 februari 2007

Kulturkollen februari

Läsning

Jag har inte läst en ordentlig bok sedan mitten av december och det var en självbiografi av en porrtidningsredaktör.
Men som småbarnsförälder följer man gärna minsta motståndets lag. Och läser drivor av dumma serier t ex. DC Comics Showcase-serie med skitbilliga telefonkatalogstjocka album med Silver Age-serier går från klarhet till klarhet. Jag har i princip köpt allihop. Det har sagt förut och tål att sägas igen; DC-serier från sent 50-tal, tidigt 60-tal är det ABSOLUT mest flängda som går att läsa. Å ena sidan är bilderna så stiffa att man kunde tro att de var tecknade av bankdirektörer. Å andra sidan är manusen så invecklade, långsökta och krystade att de till slut äter upp sig själva. Att sjunka ner och läsa hundra sidor Stålmannen från tidigt 60-tal på raken är nåt av det mest hypnotiska och underliga man kan uppleva. Just nu läser jag Showcase-utgåvan av The Phantom Stranger som handlar om en kryptisk spöksupehjälte iklädd kostym, polo, slängkappa och en aningens för liten hatt. De här serierna är från sent 60-tal så skurkarna är alla djävulsyrkarhippies med långt hår, solglasögon och pärlhalsband. Jag älskar när mainstreamserier försöker vara tidsenliga och "snacka kidsens språk" och det tretiofem år senare kommer tillbaka och biter dem i häcken.
Ett annat exempel på det är Dazzler som jag av nån märklig anledning läst ett trettiotal nummer av (de var billiga). Det var Marvels försök att göra en discoserie i början av 80-talet. Synd bara att den kom hur många år som helst försent. Det skulle vara som att göra en "dansmusik i manchester"-serie nu. Dazzler har superkrafter men vill helst slå igenom som sångerska. Problem och typisk marvelfigurs-angst uppstår. Det är så uppenbart att dom ville göra en "kvinnlig spindelmannen av idag som kidsen kan relatera till". Tji fick ni. Istället blev det hopplöst föråldrat slöseri med träd som kultcyniker som jag kan ligga i soffan och fnissa till idag. Men den har den där ogripbara känslan av "1981" som jag gillar.
Annars är ju mangan Dragon Head det bästa jag läst på flera år. Det är postapokalyps, skräck, elände och tonåringar i fara. Har en touch av den där Lost-mysiga känslan av "vad är det som händer egentligen?" fast tio gånger ondare.

Lyssning

Jag har diggat skiten ur Dee D. Jacksons debutskiva Cosmic Curves ett tag nu. Det är nån slags organisk disco med en anstrykning av Kate Bush-komplex och... progg? Allt stöpt i en klädsam Science Fiction-kostym. Kolla in den här YouTube-länken så fattar ni vad jag menar. Jag höll på att skriva att alla artister som är klädda som superhjältar per definition är bra men det stämmer inte för det måste betyda att The Ark är bra och jag tycker ju The Ark är SKITDÅLIGA.
Annars har Rise of the Antichrist med Bewitched legat på heavy rotation i det Wanlooska hemmet den senaste tiden.

Rörligt

Smallville har seglat upp som en ny TV-seriefavorit NÄSTAN i klass med Buffy. Jag är inne på tredje säsongen nu. Visst, den har sanslösa skönhetsfel... Som att den kan vara makalöst mesig i sina stunder... Varje avsnitt är dränkt i sån där HORRIBEL modern amerikansk emo-rock och ljussättningen är grotesk. Men det som är bra är skitbra. Jag är helsåld på konceptet med lillgamla tonåringar som bär världens problem på sina axlar. Jag får inte nog. Halva seriens behållning är ju Lex Luthor som man bara VÄNTAR på ska bli skogstokig och superond.
Smallville har också gett mig de största nördkickarna på länge. Det är små detaljer som när Clark Kents pappa är ute och kör i sin lastbil och på bilradion spelas ledmotivet till Dukes of Hazzzard som samme skådis hade huvudrollen i på 80-talet. Och i avsnittet där Christopher Reeve medverkar och man svagt i bakgrunden hör John Williams ledmotiv från Superman-filmerna... Ja då fladdrar det en smula av maffighetskänslor i hjärttrakten! Jag ber inte om ursäkt för mina geek-böjelser.

Och därmed finns det inte spår av fritid kvar.

Inga kommentarer: