tisdag 16 oktober 2007

How the mighty have fallen...

Som ni kanske märkt var det väldigt länge sedan jag lade ut texten på mitt sedvanligt omständliga och pompösa men ändå lätt antiintellektuella sätt kring olika populärkulturella fenomen. Det beror på att jag numera rent fysiskt insett att jag är tvåbarnsfar. Jag trodde aldrig det skulle hända mig men under hösten gled mina prioriteringar från "härligt, familjen har lagt sig, nu kan jag kolla på ett avsnitt av Smallville och kanske ett av He-Man and the masters of the universe fram till halv ett-kvisten sådär" till "jag måste SOVA!"
Så nu tittar jag på det barnen (framförallt min treårige son) tittar på. Och i princip inget mer. Det kusliga är att jag har börjat gilla det. Eller har tvingat mig själv att inbilla mig att jag börjat gilla det. Som en ren överlevnadsmekanism. Jag har blivit en barnprogramskonnässör. Mina favoriter är:

4: Byggare Bob
Det här är min sons absoluta favorit. Jag kan tycka att den är lite väl gräll men i övrigt mycket trevlig. Gillar att figurerna ser exakt likadana ut med olika frisyrer och kläder som enda skillnader. Mycket "engelsk" vilket alltid bådar för kvalité. Just min anglofili vad gäller barnprogram kommer märkas i listan.

3: Postis Per
Utmärker sig främst genom sitt svängiga ledmotiv och att Niclas Whalgren gör rösten till huvudpersonen. Också en serie som utspelas på den engelska landsbygden. En del avsnitt är märkligt actionfyllda och handlar om herrelösa tåg och ufon. Postis Per är till den kliniska manins gräns BESATT av brevbäraryrket. Vilket är ett plus.

2: Den lilla röda traktorn
Ännu mer småputtrig engelsk landsbygd och ännu mer levande bruksföremål. Lite mer smakfull rent grafiskt än sina föregångare på listan. Huvudpersoner är bonden Sven och hans lillla röda traktor. Sven har en ärkefiende... En nyrik, dumdryg stadsbo som har en stor modern blå trakor. Det händer absolut ingenting i avsnitten. Själva "grejen" kan vara att en av figurerna fastnat på ett ladugårdstak. Efter lite vedermödor kommer han ner. The end. Som en LISA för själen, det här programmet.

1: Fåret Shaun
HELT outstanding. Men så är det också Wallace & Gromit-gänget som ligger bakom den. Avsnitten är korta och saknar dialog. Jag kan bara beskriva fåret Shaun som ett slags får-James Cagney som styr och ställer på bondgården. Bonden, Shauns "husse" OSAR undertryckt vrede. Har oerhört många bottnar för att vara ett barnprogram. En ren fröjd varje gång det visas.



Nu väntar jag bara på att min son ska bli stor stor nog att kunna kolla på program om ROBOTAR SOM SLÅSS. Då kan jag ÄNTLIGEN se färdigt mina He-Man och Transformers-säsongsboxar. Det kommer bli GRYMT...

7 kommentarer:

bark sa...

Hur har jag kunnat missa Shaun? Tack! Tack! Fantastisk underhållning!

Anonym sa...

Jag är själv förtjust i engelska dockserier som Postis Per.
Och jag har inte ens barn.

Repoman sa...

Brittiska serier är grajjen!
Eller ja... Förutom Teletubbies kanske - det är lite mer som en läskig farbror på bänken utanför Konsum.

Anonym sa...

Den lilla röda traktorn låter hur kul som helst ju. Vart kan man köpa dvd:erna?

Anonym sa...

Jsapp, Shaun är häftig. Laddade ner alla 40 avsnitten innan de kom på svensk tv och var helt fast. Försökte göra folk uppmärksamma på Shaun's Bleat Box ( http://www.shaunthesheep.com/games/bleatbox/ ) för ett tag sen, men fick en sådär reaktion. De enda som var intresserade var mina småsyskon.
Ari

IllvilJa sa...

Piggly Winks är ju också ett måste! Visst, datorgrafik etc... men hur charmig som helst. Favoritfigur alla kategorier är fåret med storhetsvansinne.

"Yoko, Jakomoko, Toto" är också skön.

Johan Wanloo sa...

Du har rätt.Piggley (med sin märkligt ordrika signatursång) skulle varit på femte plats. Tillsammans med asbizarra Dr Dogg (som dock är fult tecknad).
I det odubbade originalet är det Mel Brooks som gör rösten till fåret minsann.