Chuck Norris, CHUCK NORRIS!

Trashtomten som bor i min lillhjärna måste få mat. Ibland när den får nåt extra smarrigt känns det i hela kroppen. Ni som inte förstår förstår aldrig. Ni som vet vad jag pratar om nickar igenkännande. Det går inte att beskriva. Häromdagen fick Trashtomten en sockerchock av närmast kosmiska proportioner när den fick tag på några nummer av den här serietidningen:



En gång i tiden när jag var ett dumt litet supehjältefan läste jag någonstans att en av 1987 år kommande och allra hetaste titlar skulle bli "Chuck Norris Karate Kommandos". Jag väntade vid serieaffären länge men den dök aldrig upp. Till slut tänkte jag att den förmodligen aldrig gavs ut. Men över 20 år senare hittar jag den. Den var inte bara en vandringsägen! Fyra nummer kom ut tecknade av en MYCKET ointresserad Steve Ditko.

Sidospår: Av en händelse läste jag nyligen en biografi över Steve Ditko, Strange and Stranger: The world of Steve Ditko, som varmt rekommenderas till alla som är det minsta intresserad av amerikanska serier och folk som är lite flängda. Under tiden han tecknade Chuck Norris var Ditko så besatt av filosofen Ayn Rand att han inte var intresserad av något annat än att sprida hennes läror i serieform. Dessa gav han i princip bort gratis till olika fanzines samtidigt som han försörjde sig på att teckna skräp som ovanstående (gloriöst, sinnesexpanderande skräp, men ändå) så snabbt och så slarvigt som möjligt. Paradoxalt nog gjorde en lära som predikade egoism och självuppfyllandet som det enda rätta och riktiga att Steve Ditko under större delen av sitt professionella liv slarvade bort de flesta chanser och möjligheter att tjäna annat än småslantar på sitt arbete.

I serien är Chuck Norris inte bara en berömd filmstjärna. Han springer omkring och löser brott tillsammans med ett gäng käcka ungdomar som han lär upp i knäskålsutsparkningens ädla konster. Alla blir tokimpade så fort Chuck visar sig.



Tro´t eller ej, men serien är inte en originalproduktion utan baserad på en tecknad TV-serie. Här är det svulstiga introt:



Alla som snackar om att 30 och 40-talen var animationens guldålder är ute och cyklar i nattmössan. 80-talsanimation är min Prozac. Ett lugn och en belåten sinnesfrid sänker sig över mig när jag ser sånt här. Vätskorna balanseras. Att titta på något som förolämpar en sexårings intelligens är märkligt tillfredsställande. Pröva själv.
I vilket fall som helst är serierna i princip oläsbara. På traditionellt sätt. Men man kan stilla bläddra och läsa en lösryckt ruta här och en lösryckt ruta där och hoppa hit och dit och trivas och drömma om träkvistigt papper och fyrfärg som rusar genom blodet.

Till sist. Jag kunde inte låta bli att löjla mig lite med omslaget: