Aftermath

Det finns bara offer i en Seriebattle. Efter de hårda striderna på Café Hängmattan igår kväll är vi alla tomma. Vad gör vi nu? Hur ska vi kunna återgå till ett normalt liv? Lev för något eller dö för inget! It´s a loooong rooooad....

Nåväl. Här är lite bilder.



Max Gustafsson och jag sätter kiss och bajsnivån direkt.



Jag mot Stef Gaines. Temat är domedagsmaskin. Jag förlorade.



Jag förlorade igen. TROTS att temat var dansband. Otroligt. Sista matchen där temat var Turtles vann jag men mina bilder från den var för usla.

Utförligare rapport (och bättre bilder) från detta grandiosa spektakel hittar du HÄR.

Föredrag! Seriebattle!

Jag påminner om att jag IKVÄLL torsdagen den 26:e Mars 2009 först kommer att hålla föredrag på Stadsbiblioteket i Göteborg kl 18:00. Och om ni inte gillar mig så kan ni lyssna på Sara Granér och Mikael Sol också. Det finns nåt för ALLA. Det var annonserat att det hela skulle gå av stapeln i den lilla poesihörnan på tredje våningen, men det har ändrats. Istället är det utställningshallen på entréplan som vetter ut mot avenyn som gäller.

Därefter är det SERIEBATTLE! Jag och två andra tecknare ska teckna LIVE och publiken ska avgöra vem av oss som vinner. Detta sker på Café Hängmattan i Majorna (I Göteborg) kl 20:00. Jag får alltså cykla som en svedd mink för att hinna mellan de olika begivenheterna. Undan för ess i Göteborgstrafiken är allt jag säger. Seriebattle... Detta har jag längtat efter i hela mitt liv. Det kommer bli fantastiskt. Jag säger som The Ultimate Warrior:

Gubben och basen

Jag zappade förbi Öppna Kanalen igår. Oftast sänds det ingenting men igår var det ett av alla de där kristna programmen där gubbar i koftor pratar om bibeln med mild röst. Livemusik är vanligt i de där programmen. Nån har smällt upp pianon och trumset i vad som verkar vara nåns vardagsrum och kör på. Jag fastnar för en gammal, gammal man som med krökt rygg och gravallvarlig min trakterar en ENORM elbas. Jag försöker fånga honom i mitt skissblock men det går sådär. Jag får inte till hur jädra stor basen är i jämförelse med själva gubben. Jag tror programmet heter nåt i stil med "sprudlande glädje" men för den där gubben är detta ingen lek. Tro fan det när man spelar på en bas som närsomhelst kan knäcka ens magra gubbrygg ifall man lutar sig för mycket åt något håll.

Serievecka

Äntligen! På måndag börjar Serieveckan på Göteborgs Stadsbibliotek. Jag är en smula inblandad. Till att börja med har jag gjort affischen till själva evenemanget. Den ser ni där ovanför (tuschnördar kan kolla in in progress-bilden som jag lade ut här).
På måndag är det vernissage i utställningshallen på stadsbiblioteket kl 18. Det är en hel hög med olika tecknare vars namn jag inte orkar ta reda på just nu som ställer ut men JAG är iallafall en av dem. Förmodligen kommer jag vara på plats och inte känna en människa och äta salta pinnar och känna mig gammal så kom gärna fram och hälsa.
På torsdag kommer jag agera nåt slags förband till de unga och hungriga lejonen Sara Granér och Mikael Sol i Stadsbibliotekets poesihörna på tredje våningen. Det hela går av stapeln kl 18:00. Jag vet inte vad Sara och Mikael tänker göra men JAG tänker visa lite bilder och snacka om vad jag tänkte på när jag gjorde dem. Lite senare samma dag, kl 20:00, blir det TECKNARBATTLE på Café Hängmattan i Majorna. Jag och några till kommer att teckna LIVE inför publik och den vars alster får störst jubel vinner. Det kommer bli helt fantastiskt.
Detta är naturligtvis bara en BRÅKDEL av det som händer under serieveckan. Det kompletta programmet hittar ni här.

Årets första cykeltur

Liket som vägrade dö

Igår kväll vid 22-tiden, liggandes i badkaret kan intresseklubben anteckna, läste jag den bästa serie jag någonsin läst. Och det vill inte säga lite då jag redan läst den senaste Love & Rockets-samlingen tidigare på kvällen.
Jag blev lycklig. Blommor slog ut i min själ. Trashtomten i reptilhjärnan klappade sig på magen, suckade nöjt och somnade, lutad mot ett träd.
Serien i fråga ingick i tidningen The Brave and The Bold nr 115. Tanken med The Brave and The Bold var att huvudfiguren Batman i varje nummer skulle möta och lösa brott ihop med en annan superhjälte. I just det här fallet var det The Atom. Hans grej är att han kan krympa sig riktigt riktigt liten. Äventyret går ut på att Batman (Jag vill skriva LÄDERLAPPEN hela tiden men då fattar ingen under 35 vad jag menar) skall leta upp en kidnappad flicka. Under sökandet får han en kraftig elektrisk stöt så han DÖR! Batman dör! Men vetenskapsmannen Ray Palmer (som i själva verket är The Atom) konstaterar att det bara är hjärnan som dött. Kroppen lever. Så The Atom tar sig in i Batmans huvud genom örat och STYR Batmans kropp genom att SPRINGA upp och ner över hans hjärna och sålunda stimulera olika nerver. Han har rådigt placerat en filmkamera på Batmans mage och har en liten TV med sig så han kan se vad han håller på med.
På det sättet lyckas den hjärndöde Batman FORTFARANDE spöa skurkar och leta efter kidnappade societetsflickor.



Jag spoliar nog inget för någon när jag avslöjar att The Atoms myckna rännande över Batmans hjärnbark leder till att syret åter börjar flöda och att Batman återuppstår från de döda och alla former av biffar klaras.

Det är sånt här vi ska ha serier till. Form och innehåll möts, gifter sig och får barn som uppfinner botemedel mot cancer.
The Brave and The Bold nr 115 ingår i den prisvärda samlingsvolymen Showcase presents The Brave and The Bold: The Batman Team-Ups vol. 3. Det var där jag läste serien. Bildexemplet i färg hittade jag på nätet.
Serien ifråga gjordes av Bob Haney och Jim Aparo.

Vad ska det här bli tro?

Att tillfälligtvis få släppa skissa-tuscha-sudda-scanna-rutinen och istället få tuscha, måla-med-riktiga-färger, klippa, arrangera, fota, datafiffla och greja med hela jämra kroppen är ibland väldigt trevligt. Det är nyttigt att inte riktigt veta vad man sysslar med då och då.

Din lögnaktige gubbjävel!

Ett av mina återkommande brödjobb är att illustrera insändare i GT/Expressen. Ovanstående publicerades för några månader sen. Det var en gammal gubbe som skrivit en typisk paranoid , fördömande och självberömmande gammal gubbe-insändare om hur unga människor är otacksamma nuförtiden och förr fick man minsann kämpa och streta blarr blarghabla. Ni vet grejen. Man har hört samma sak tusen gånger. Det är nästan BORTOM att vara en kliché. Men grejen var att den här gubben dessutom uppebarligen LJÖG. Han beskrev hur det ibland kunde vara 35 grader kallt på vintrarna i Göteborg när han var ung och hur han och hans femton syskon låg och huttrade i en pytteliten lägenhet där termometern visade på tio minus. Och minsann INTE KLAGADE.
För det första har det ALDRIG varit 35 grader minus i Göteborg. Och om han nu genom något slags medicinskt under hade femton syskon så borde den pyttelilla lägenheten vara KOKHET om de alla trängdes där samtidigt.
Jag blev så irriterad över självgoda gamlingar i allmänhet och den lögnaktige insändarskribenten i synnnerhet att jag inte kunde låta bli att driva med honom i själva teckningen.

Kims Jim

Det krävs ibland inte mycket för att en dag ska bli extra bra. Häromdan fick jag ovanstående bild i mailen. Det är Kim W Andersson som gjort sin egen version av huvudpersonerna i min serie Kim & Jakten på guldankan. Kolla vad snyggt. Kim´s serie Love Hurts, som bl a gått i Nemi, kommer snart samlad i bokform.

Apropå Jim & Jakten... så kan den alltsomoftast läsas i tidningen Larson. Kolla vad FETT representerad jag är på omslaget till det senaste numret. Utöver jim har jag ytterligare två sidor med varav en är ett Åke Ninja-avsnitt som kanske är nåt av det snyggaste jag nånsin tecknat. Snötäckta berg, Yetis, gömda städer, Kung Fu-munkar OCH bajshumor på en och samma sida.
Ibland får man till det. OCH så får du ju dessutom möta El Superbiffo.

Förövrigt anser jag...

...Att gårdagens inlägg om vantar var ett skolexempel på hur man bör skriva blogginlägg om vardagsliv. Det ska innehålla humor, svordomar och skottlossning. Tvingar man på läsarna sitt medelklassiga och snöslaskfuktiga hämtnings-och-lämningsliv är det ens skyldighet att göra det intressant.
Den här bloggen är inte i närheten av att vara stor. Närhelst den kliver såpass uppåt i kategorin "kultur" på Bloggtoppen att den hamnar bland de 25 översta blir jag alldeles vimmelkantig av glädje/prestationsångest. Oftast ligger den och hovrar runt plats 30-32. Och det är okej. Mina räkningar betalas fortfarande av min medverkan i det som numera kallas "gammelmedia" och jag når i vissa fall ut till hundra gånger fler människor genom de kanalerna än vad jag gör genom den här bloggen.
Att Blondinbella och hennes kohorter har så många läsare som de har är för mig inte alls ett mysterium. Väldigt många unga tjejer är intresserade av mode punkt slut. Vad jag däremot INTE fattar är hur alla dessa bloggare som presenterar sig i stil med "en vanlig enkel trebarnsmorsas vanliga enkla vardag" eller "bandyfarsans borgerliga vardagsbestyr i villaträdgården" eller "Lilla vardagsmänniskans lilla vanliga vardagsvardag varje dag" kan ha fler besökare än mig. Det övergår mitt förstånd. Att "En man med ett skägg" och Bodil Malmsten piskar skiten ur mina besökssiffror är fullkomligt självklart.
Men INTE att "Lilla vanliga jags blogg om att röka under fläkten medans barnen är i skolan" eller "Den lilla vanliga bloggen om att virka" också gör det.
Jag kanske borde byta inriktning. Från "Johan Wanloos Blorg" till "En supervanlig tvåbarnfarsas blogg om att steka fiskpinnar till ungarna och hitta gråa hår i skägget".
Hejdå serier och teckningar. Hej foton på solnedgångar och tavlor gjorda av repstumpar upplimmade på träbitar.
Nej, det skulle aldrig gå. Jag måste vara mig själv. Dvs jätteintressant och skitrolig.

Ett inlägg om vantar

Du ser vanten däruppe? Det är min dotters vante. Du ser också att man liksom kan DRA UT fodret ur vanten? Vet du hur SATANS SVÅRT det är att pula tillbaka fodret in i vanten och framförallt hur ÖVERMÄNSKLIGT OMÖJLIGT det är att liksom passa in fodret till tummen där den ska vara? DET GÅR INTE! Jag SJÖD av ilska imorse när jag höll på att fippla med vantarna när vi skulle till dagis. Jag ska nu redovisa, i kronologisk ordning, vilka känslolägen som infann sig och vad jag tänkte under tiden:

1. Jag hoppar hellre ut från balkongen än står här och försöker passa in tummen på de här jävla vantarna.

Det förbyttes, som tur var, till

2. Hur kan man vara så jävla dum att man uppfinner en vante där man kan dra ut fodret? Vad i hela friden kan vara meningen med ett sån otroligt korkad funktion? Gör dom det för att provocera tro?

Det tog kanske en och en halv sekund innan det förbyttes till

3. JAG SKA SÖKA UPP PERSONEN SOM UPPFANN DEN HÄR JÄVLA VANTEN OCH SKJUTA VERDERBÖRANDE I HUVUDET UTAN FÖRVARNING.
BARA LIKSOM "HEJ TJENA, ÄR DET DU SOM UPPFUNNIT DEN HÄR VANTEN DÄR MAN KAN DRA UT FODRET?"
"JA, DET ÄR DET!"
KBLAM! HUVUDET EXPLODERAR I ETT ROSA MOLN.

Sen, när jag halvhjärtat fått på vantarna iallafall, och vi var halvvägs till dagis kom jag plötsligt på att "hmm. det är ju faktiskt ingen som har tvingat mig att köpa just de där vantarna". Ytterligare en stund senare kom jag på att "Men, det är ju faktiskt rätt blött ute och då är det ju faktiskt ganska BRA att man kan dra ut fodret för då torkar det ju fortare. Det är ju när man tänker efter en väldigt smart konstruktion. Att jag är fipplig och otålig är ju inte vant-konstruktörens fel. Och det är ju verkligen ingen anledning till att någon förtjänar att dö."

Så just nu skäms jag lite.

Daniel Wrestling

Vem är den här Daniel Wrestling alla pratar om? Var man än kollar är det Daniel Wrestling hit och Daniel Wrestling dit. Vill ni snacka Wrestling? Är det så dags nu? Var var ni för tio år sen? Fan vad jag är före min tid JÄMT!
När jag var som mest inne på wrestling runt 1995-1998 fattade ingen nåt.
"Öhmnömnöm, du vet väl om att det är fejk va förnumstle snurp?
Att ens svara var under min värdighet. Nu är hela jämra zeitgeisten fullproppad med wrestling. Jag har vunnit. Igen.
Han SER inte så Wrestling ut, den där Daniel. Men den där bakslicken kan säkert krullpermanentas och blonderas. Jag har hört att han äger ett gym. Då ska man kunna bära ett par gröna trikåer med självklar pondus. Jag har fattat att han ska gifta sig med nån som heter Victoria. Kommer hon heta Victoria Wrestling då? Det blir ju det coolaste namnet nånsin!