tisdag 17 mars 2009

Liket som vägrade dö

Igår kväll vid 22-tiden, liggandes i badkaret kan intresseklubben anteckna, läste jag den bästa serie jag någonsin läst. Och det vill inte säga lite då jag redan läst den senaste Love & Rockets-samlingen tidigare på kvällen.
Jag blev lycklig. Blommor slog ut i min själ. Trashtomten i reptilhjärnan klappade sig på magen, suckade nöjt och somnade, lutad mot ett träd.
Serien i fråga ingick i tidningen The Brave and The Bold nr 115. Tanken med The Brave and The Bold var att huvudfiguren Batman i varje nummer skulle möta och lösa brott ihop med en annan superhjälte. I just det här fallet var det The Atom. Hans grej är att han kan krympa sig riktigt riktigt liten. Äventyret går ut på att Batman (Jag vill skriva LÄDERLAPPEN hela tiden men då fattar ingen under 35 vad jag menar) skall leta upp en kidnappad flicka. Under sökandet får han en kraftig elektrisk stöt så han DÖR! Batman dör! Men vetenskapsmannen Ray Palmer (som i själva verket är The Atom) konstaterar att det bara är hjärnan som dött. Kroppen lever. Så The Atom tar sig in i Batmans huvud genom örat och STYR Batmans kropp genom att SPRINGA upp och ner över hans hjärna och sålunda stimulera olika nerver. Han har rådigt placerat en filmkamera på Batmans mage och har en liten TV med sig så han kan se vad han håller på med.
På det sättet lyckas den hjärndöde Batman FORTFARANDE spöa skurkar och leta efter kidnappade societetsflickor.



Jag spoliar nog inget för någon när jag avslöjar att The Atoms myckna rännande över Batmans hjärnbark leder till att syret åter börjar flöda och att Batman återuppstår från de döda och alla former av biffar klaras.

Det är sånt här vi ska ha serier till. Form och innehåll möts, gifter sig och får barn som uppfinner botemedel mot cancer.
The Brave and The Bold nr 115 ingår i den prisvärda samlingsvolymen Showcase presents The Brave and The Bold: The Batman Team-Ups vol. 3. Det var där jag läste serien. Bildexemplet i färg hittade jag på nätet.
Serien ifråga gjordes av Bob Haney och Jim Aparo.

1 kommentar:

Pidde sa...

Oj! Wow! Jag minns det här äventyret från ett nummer av Läderlappen i mitten av 70-talet! Det gjorde intryck på mig som barn. Redan när jag började läsa ditt inlägg, tänkte jag "Undrar om det är avsnittet där Atom går in genom örat."