Ny skit

Det händer lite grejer som jag tänkte upplysa om. Min strippserie Bob-Henry har fått ett nytt hem i Norge. Den kommer gå med fyra sidor i varje nummer av den nya tidningen Humorparaden. Det är en smällfet tidning fylld med serier som Ernie, Liberty meadows, Get fuzzy osv osv. Och så min lilla serie då där jag slänger ett getöga på de festligare sidorna av UNGKARLSMISÄR. I Sverige är det fortfarande meningen att Bob-Henry ska gå i tidningen Elvis, men där har den inte varit med på två nummer. Nu VET jag dock helt säkert att den återkommer i nästa (nr4) med ett fett gäng strippar. Jag har gjort en specialtecknad helsida också som är lite kul. NÄSTA nummer av Elvis alltså.

Sen har årets dassbok kommit också. Där har jag som vanligt med ett nappatag illustrationer.

Som den här t ex:

(Edit: Själva omslaget på den avbildade Dassboken är tecknat av Johan Andréasson. Anders Parsmo har också gjort grejer i den. Credit where credit is due.)

När jag ändå snackar om nyheter kan jag väl komma med några DÅLIGA då också. Jag kommer förmodligen att sluta göra mina serier om Jim & jakten på guldankan, Åke Ninja och Lingonplockarföreningen av den enkla anledningen att det ser ut som om tidningen Larson läggs ner, iallafall i Schibsteds regi, vid årskiftet. 

Det är ju förstås trist, men jag håller på med VANSINNIGT kul grej just nu som kommer avsluta min medverkan med en SMÄLL! Mer info om detta kommer när det börjar närma sig. Och kom ihåg att tidningen fortsätter att komma ut under resten av året och jag har helt färska serier med i nästan alla nummer.

Jag har en massa annat som jag ska göra istället för Larson-serierna. Jag har en del idéer till annorlunda serier som jag inte haft tid att genomföra förut. Jag ska illustrera lite mer nu när det finns tid till det och jag har ett större bokprojekt på gång. Ni som diggar Kjell & Ivar - Metalkrigare kan vara lugna. Den kommer fortsätta gå i Sweden Rock Magazine och i norska serietidningen M.

Som jag ser det var det bara en tidsfråga innan krisen skulle komma ikapp Wanloo Entertainment också. Jag har läst om hur illa läget är men det har inte stämt med min verklighet eftersom jag varit galet upptagen den här våren. Men att NÅT skulle hända var bara en tidsfråga. Nu var det Larson som gav sig först. Jag har fortfarande att göra. Om tre år är läget helt annat. Lugn och fin.

Kappvändare

Det är jag det. Hallå, jag svarar bara till HUMORN, ok? Först gjorde jag den HÄR, och det blev ett jävla liv. Nu är ju "ett jävla liv" med Wanloo-mått mätt det samma som tre ilskna mail. Men ändå. Skaffa er ett sinne för humor, Piratsympatisörer. De enda som retar upp sig lika mycket för SKÄMT som ni är pingstvänner och Sverigedemokrater. Tagga ner.

Men det fick mig att se det hela en smula från andra sidan och då gjorde jag den här (klicka=större):

Och tänk på följande: De här teckningarna är avsedda att 1) Kommentera aktuella ämnen 2) Vara roliga. Och JAG fungerar på det viset att då fläskar jag på och spelar ibland dumdrygare än jag är för att det helt enkelt blir roligare då. Verstehe? Bra! Så ge fan i att maila nu! 

1994 ringde och ville ha sin mobbingoffersindie tillbaka!

Jag råkade se ett band i helgen. Det var verkligen inte min avsikt. De spelade väl nån sorts... eh... "Indiepop"? Jag kommer inte ihåg, eller ens brydde mig om att ta reda på faktiskt, vad de hette, men det mest utmärkande med dem var att de alla såg så FANTASTISKT uttråkade och likgiltiga ut medan de spelade. De såg ut som om de skulle somna när som helst. Det verkade mer som om den här spelningen var något slags straff än något annat. "Fatta att jag hellre typ liksom kliar mig på armbågen än står här och spelar på den här gitarren ok? Meh, jag GÖÖÖR det väl då, tjaataaaa! "

 Visst är det gulligt? För man vet ju att den här spelningen i själva verket är det roligaste som har hänt dem typ någonsin. Man vet ju att de har planerat och repat och varit taggade och sett fram emot JUST DEN HÄR STUNDEN i över ett halvår. Veckan innan spelningen har de inte kunnat sova för att det ska BLI SÅ JÄVLA FRÄCKT ATT ÄNTLIGEN FÅ SPELA!

Innan de gick på scen var de så nervösa att de var på vippen att skita på sig. Innan de gick på scen stod de och höll om varandra i en ring och drog pepp-ramsor. Rock n´roll! WHÖÖÖ!!

Och sen går de upp på scenen och har samma snälla-skjut-mig-uppsyn jag har när det är min tur att städa toaletterna på föräldrakooperativet där mina barn går.

Jag åker tåg

Japp. Just nu. I skrivande stund. Jo, jag vet, det är bara flammande rövhål som sitter och bloggar vid varje givet tillfälle.
"Jo jag sitter här i biston. Usch vad wienerbrödet är smuligt. Här, jag har tagit en bild"
Men NÅT ska jag ha min impulsköpta Asus Eee till och när jag för en gångs skull sitter på X2000 kunde jag inte låta bli. Och det är lite en maxad känsla att vara ett flammande rövhål faktiskt. Om så bara för en liten stund.
Jag älskar att åka tåg. Jag gör det på tok för sällan. När jag jobbade med animation i Trollhättan i en vecka förra året var halva nöjet att få åka tag varje dag. Till saken hör att jag är en ganska rastlös typ. Jag har troligen inte sett en enda film i en enda sittning (förutom på bio då) någonsin. När jag läser böcker gör jag det i tiominuters-stötar. Jag håller gärna på med fyra grejer samtidigt. Det är troligen därför jag gillar att åka tåg. Det handlar om påtvingat relaxande. "Sitt still där nu i tre och en halv timme och glo ut genom fönstret!"
Okej. Gärna. Åkrar. Lador. Mysigt! OCH YouTube!?! Livet blir bara bättre.

Tjuvlyssnat

Inte långt från min ateljé ligger en grönsaksaffär. Där säljer de grönsaker och frukt. Och potatis. Inget annat. Det är en riktigt hardcore jord-doftande grönsaksaffär. På fönstret till grönsaksaffären står det GRÖNSAKSAFFÄR med stora gröna bokstäver. Dit går jag vid tretiden på eftermiddagen varje dag för att köpa frukt. Kanske en banan eller ett äpple. Ibland både och. För det är en frukt och grönsaksaffär. Har ni fattat att det är en GRÖNSAKSAFFÄR? Iallafall så gick jag in där igår. En äldre herre med kassen full med grönsaker är på väg ut. För det är ju en grönsaksaffär vi befinner oss i. Bakom mig kommer en äldre dam. Den äldre damen verkar ytligt bekant med den äldre herren. Jag vill så här långt in i texten påminna om att vi befinner oss i en grönsaksaffär. Ok? Bra! Den äldre damen tittar på den äldre herren och frågar:

- Har du varit och köpt grönsaker?

Vad gjorde du i helgen?

Eller vid närmare eftertanke så skiter jag vad du gjorde i helgen för det JAG gjorde är mycket finare och bättre. JAG gick på en Röda Korset-kurs i livräddning minsann. Så nu kan jag klämma ut köttbullar som fastnat i halsar och lägga tryckförband och vända folk i framstupa sidoläge och göra hjärt-lung-räddning och hela middevitten. Jag har inte gjort lumpen så för mig är det där rätt stort. Jag känner mig... mäktig och kraftfull. Som om jag styr över liv och död. Jag känner mig som David Carradine i Kung-Fu. Den allra största ögonöppnaren var dock när instruktören berättade att defibbrilatorer, såna där elchocksgrejer som man startar hjärtat på folk med, finns utplacerade lite här och var ute i det offentliga samhället. Segnar nån ner t ex i en stationsbyggnad ska det bara vara rycka tag i närmsta elchockmojäng och börja stimulera hjärtat. Bzzt! Visste ni det? Det gjorde inte jag! Och det är nog en bra grej för det första jag fick i skallen när jag hörde detta var allehanda tokroliga sprattscenarion. Det skulle få soft-air-guns att framstå som vattenpistoler. Tänk om fotbollshuliganerna som drabbade samman på Göteborgs centralstation visste om det. Jag kan känna doften av bränt brösthår (och kokt jävla pappskalle) ända hit... 

Ut i naturen med Satan!

Här är lite skissbokskladd. Det var länge sedan jag postade nåt sånt. Humor är ju något högst subjektivt. Jag tycker te x tanken på naturintresserade satanister är väldigt rolig. Skäggiga och corpsepaintade och läderklädda stretar de sammanbitet upp för branta skogsbackar. Fulla av ond kraft och mäktig stränghet tittar de ut över fjordar och granskog. Ni kanske tror jag snackar strunt? Läs vilken hårdrockstidning som helst och i åtminstone vartannat nummer finns det en intervju med någon Black Metallare som pratar om att han, när han inte är upptagen med att sitta still och HATA, gärna går på långa skogspromenader. Om de inte har tagit steget och flyttat till en stuga i ett skogsbryn där de bor i ond harmoni. 

Humormuseum

I brist på bättre delar jag med mig av en gammal illustration. Den här gick i GT och ämnet var ett Humormuseums vara eller icke vara. Det finns sällan tid eller plats för finlir när man gör den här typen av aktuella dagstidningsbilder. Det är själva idén som ska bära teckningen.

Meningen med påsken

Är att elda upp grejer! 

Final för farbrorn

Nu har jag gjort klart det näst sista avsnittet av Farbror Einar. Tidningen Glöd ska läggas ner. Det blir rent konkret allra sista gången jag ritar en serie med Farbror Einar. Det allra sista avsnittet rent kronologiskt finns redan. Det gjorde jag för över två år sen i samband med att Glöd var nedläggningshotad FÖRRA gången. Men nu är det allvar. Jag har haft ett komplicerat förhållande till Farbror Einar genom åren. Det har varit en mina populäraste serier men det är först de senaste åren jag fått nåt slags kläm på hur man egentligen ska göra den. Det är också den serie jag gjort under längst tidsperiod. Det allra första avsnittet ritade jag när jag var tonåring och nu befinner jag mig på fel sida 35. Fast då lade jag ner att teckna serien i ca två år också. Men nu är det slut SLUT. Hur känns det då? Inget! Jag är inte ett dugg sentimental. Jag kommer sakna pengarna jag tjänade på att teckna den men annars har jag huvet fullt av figurer och projekt så det räcker och blir över. Uppåt. Framåt. Tjo. Flöjt.

Äh vad tusan...

...Av ingen anledning alls mer än att jag typ är på gott humör och att det är vår och för att jag haft en så bra helg bjuckar jag på fyra av mina skämtteckningar från GT/Expressens kultursida. De är alla om inte helt färska så iallafall publicerade i år. Varje tisdag publiceras en ny i papperstidningen och (kanske, don´t ask) på webben.
Och för allt i världen... Klicka så blir bilden STÖRRE!

Do or do not, there is no "try"

Den här bilden är en färsk illustration från tidningen Studentliv. De hade en mycket klar idé över vad för slags bild de ville ha. Det skulle vara två hus i en storm. Det ena skulle vara fallfärdigt och det andra skulle stå pall. Jag hatar att rita hus. Jag hatar det för att jag är dålig på det. Jag hatar att rita raka linjer och använda linjal och behöva beräkna storlek på fönster och sånt. Men eftersom Studentliv är en värderad och återkommande kund ställde jag ändå upp med ett glatt "JAJJAMEN!"
Jag kämpade som en dåre. Jag kunde inte lyssna på musik eller ljudböcker som jag brukar när jag tecknar utan fick verkligen koncentrera mig stenhårt på att bara göra själva bilden.
I slutändan blev det en av de snyggaste illustrationer jag gjort det här året. Dramatisk och fin. Jag är mycket stolt.
Nu vill jag rita feta gubbar med stora näsor en vecka eller två innan jag behöver göra nåt liknande igen.

Halvhjärtat bloggande

Jag vet att bloggandet varit lite halvhjärtat och slött den sista tiden. Men det är ju inte som om ni betalar för att läsa det här och dessutom bör ju bloggande, precis som livet, gå lite upp och ner.
Men eftersom jag gillar er (och jag vill att ni ska köpa mina grejer) så har jag ansträngt mig för att göra en modell över vad det är som upptagit mina tankar den senaste tiden:


Så där har ni det. Vanligtvis när jag har en stund över brukar jag tänka att "hmm, man skulle kanske ta och blogga". Men nu blir det istället "hmm, man kanske skulle ta och köra över folk i Liberty City"?
Det intresse som helt enkelt inte gick att ägna sig åt längre när manblev förälder var SPELANDET. För att kunna spela måste man ha tid och det har man inte när man har barn. Det här när man spelar en bana i fyrtiofem minuter och man dör bara LIIIITE innan man är klar och man DIREKT hoppar på det igen finns bara inte längre. Jag vägde spelandet mot mina andra intressen och det föll helt enkelt bort. Sorry, jag har böcker att läsa och tecknade filmer att kolla på. Dock har jag hållit en liten stackars fladdrig låga igång med min Nintendo DS. Den lågan har nu blivit en flammande skogsbrand p ga Grand Theft Auto: Chinatown Wars. Jag har alltid varit ett stort GTA-fan och var MYCKET nära att köpa en XBOX 360 eller PS3 när fyran kom ut men sansade mig alltid p ga det här med tiden. Jag är inte beredd att lägga ALL min fritid på EN sak. Men så kom då Chinatown Wars och jag är återigen spelberoende på det gamla goda viset. Allt är nerkrympt till DS-nivå utan att den där typiska GTA-känslan försvunnit. Uppdragen är korta och enkla. Allt är helt enkelt nerskalat utan för den skull vara sämre. Och den bärbara gulligull-grafiken bara förstärker bristen på moral och skrupler. Spelet befolkas av små söta figurer som hämtade ur ett japanskat RPG. Men när man kör över dem är det med otäckt realistiska krasljud. Gulligull och våld. Det funkar. Nu har jag typ klarat 60% av spelet och när jag färdig ska verksamheten här återupptas som förr igen. Jajjamen! Tummen upp!

Ogar igen!

Klicka = Större!